Språkundersökning av flerspråkiga barn

Undersökning av barns språkutveckling ingår i BHV:s hälsoövervakningsprogram. Språkscreeningsmetoderna är utvärderade för enspråkiga barn, men inte för flerspråkiga (1). Språkscreening av flerspråkiga barn görs oftast inte fullständigt på samma sätt som den görs för enspråkiga barn (2). BHV-sjuksköterskor brukar ställa lägre krav vid screeningen och remittering till logoped av flerspråkiga barn, särskilt om sjuksköterskan uppfattar att barnet inte kan tillräckligt bra svenska (2). Ett sådant förfarande innebär att man inte undersöker barnets faktiska språkförmåga, det vill säga att det inte görs en sammanvägd undersökning av språkutvecklingen på både modersmålet och svenska.

Avsaknad av vetenskapligt utvärderade screeningmetoder, tillsammans med en vanlig missuppfattning att språkutveckling hos flerspråkiga barn utvecklas i långsammare takt än hos enspråkiga barn ökar risken att flerspråkiga barn med språkstörning missas (2).

En av förutsättningarna att förstå vilka barn som verkligen har språksvårigheter är att språkscreeningen inom BHV genomförs fullständigt och att barnets båda språk undersöks i enlighet med instruktionerna.

Oavsett om tolk eller föräldrarna används bör sjuksköterskan ha en noggrann genomgång med dem om hur de ska hjälpa till vid screeningen innan testningen börjar. Detta är avgörande för ett tillförlitligt screeningresultat.

I ett pågående avhandlingsarbete studeras språkscreening på BHV vid tre års ålder med fokus på flerspråkiga barn. Preliminära resultat visar att barnets båda språk måste undersökas för att ett mer tillförlitligt resultat ska kunna uppnås, vilket också har bekräftats i tidigare forskning (3, 4, 5, 6). När barn har fler än ett modersmål, bör språkutvecklingen bedömas på barnets starkaste modersmål och på svenska.

Flerspråkiga barn i förskoleåldern med typisk utveckling behöver vanligtvis i genomsnitt minst ett till två års regelbunden exponering för svenska för att utveckla en grundläggande språknivå, så kallad basnivå, på svenska (7).

Barn som har haft kontinuerlig tillgång till svenska under två år eller mer:

• Dessa barn förväntas ha ett grundläggande språk på svenska som uppfattas som fullgott språk för åldern.
• Undersökningen/screeningen kan göras på svenska utifrån samma instruktion och prestationskrav som för enspråkiga barn i screeningmanualen.
• Om barnet inte klarar undersökningen på svenska, är det viktigt att komplettera även med en undersökning/screening på barnets modersmål.

Barn som inte har haft kontinuerlig tillgång till svenska under minst två år:

• Dessa barn förväntas inte kunna tillräckligt bra svenska för att klara ett test på svenska på ett tillförlitligt sätt.
• Undersökningen/screeningen bör i första hand göras på barnets modersmål med hjälp av tolk enligt samma instruktion och prestationskrav för enspråkiga barn i screeningmanualen – om ingen särskild anvisning för screening av flerspråkiga barn anges i manualen.
• Komplettera alltid med information från föräldrar kring barnets språkutveckling på modersmålet inklusive frågan om föräldraoro.

Språkscreeningarna vid två och ett halvt till tre år som görs på BHV har som syfte att undersöka om barnet förstår en verbal uppmaning/fråga utan att sjuksköterskan eller tolken hjälper barnet genom att visa med blick, kroppsspråk eller gester vad som är förväntat svar. Detta är långt ifrån självklart för alla. Om BHV-sjuksköterskan behöver hjälp av föräldrar eller tolk för att undersöka barnets modersmål är det därför viktigt att avsätta en stund för att informera om hur och vad de ska hjälpa till med.

Undersökning av språkförståelse

• Uppmaningar eller frågor som avser att testa språkförståelsen ska ställas eller tolkas på barnets modersmål så exakt som möjligt på det aktuella språket. Extra ord, förklaringar eller gester som underlättar för barnet får inte läggas till, även om det skulle råka vara det naturliga språkliga beteendet för sjuksköterskan eller tolken.
• Ta en stund för samtal eller lek med barnet genom att till exempel använda andra leksaker, bilder än de som ingår i undersökningen/screeningen som en samtalsöppnare.
• Om undersökningen görs med hjälp av tolk bör sjuksköterskan demonstrera för tolken hur detta kan gå till.

Lyssna gärna på barnet redan i väntrummet eller när barnet och föräldrarna förbereder sig för hemgång direkt efter besöket. Det är större chans att höra barn prata naturligt i samspel med föräldrar.

Talar barnet i flerordssatser och sammanhängande?

• I samband med hälsoövervakningen vid två och ett halvt till treårsålder genomförs en språkscreening, där kravet är att en två-och ett halvt-åring ska tala minst i tvåordssats (två ord/satsdelar), till exempel ”titta boll”.
• Minsta kravet för en treåring är att tala i treordssats (tre ord/satsdelar) som till exempel ”jag sparkar boll”.
• En två- eller treordssats som grammatiskt är ofullständig är också godkänd. Till exempel ”jag boll kasta”.
• Om du använder tolk eller förälder i din undersökning be dem lyssna på barnet. Ge tolken/föräldern ett exempel på vad som menas med en två-eller treordsmening. Hör de barnet säga några ord under besöket (barn upp till två år) eller sätta ihop två till tre ord till en sats (två- till treåringar)? Även om en sats består av något ord på modersmålet och något ord på svenska är satsen godkänd.
• Fyra till femåringar ska kunna uttrycka sig i mycket längre meningar och framför allt kunna berätta sammanhängande.

Att undersöka barnets uttrycksförmåga enligt det som har nämnts här, gäller vad barnet presterar under besöket och vad sjuksköterskan hör, inte vad föräldrarna uppger att barnet brukar säga hemma. Föräldrarna får däremot svara på den här frågan i föräldraformuläret.

Vid hälsobesöket på BVC, både vid 18 månader och 2,5 år, ber man föräldrarna att uppskatta antalet ord barnet har i sitt ordförråd.

• För barn upp till tre år räknas samtliga ord på båda språken (3). Be föräldrarna räkna alla ord barnet säger både på svenska och på modersmålet inklusive dubbletter. Till exempel om barnet säger både "vatten" och "su" (vatten på turkiska), räknas det som två ord även om det är samma begrepp.
• För barn äldre än tre år räknas enbart begrepp. Till exempel om barnet använder både "vatten" och "su" (vatten på turkiska), räknas det som ett begrepp eftersom båda orden betyder samma sak (4).
   

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och screening.

Läs mer i Rikshandboken: Barnets kommunikation- språk- och talutveckling.

Läs mer på Språkens Hus om undersökning av språkutvecklingen hos flerspråkiga barn.

Språkstörning innebär att en individ har svårigheter med olika aspekter av språkförståelse och/eller språklig uttrycksförmåga och för flerspråkiga barn gäller detta på samtliga språk som barnet talar. Språkstörning kan förekomma som ett huvudsakligt problem i barnets utveckling, eller tillsammans med andra utvecklingssvårigheter.

En språkstörning riskerar att ha negativ påverkan på barnets sociala interaktion i den dagliga kontakten med sin omgivning och senare även barnets inlärning i skolan (8). Ett flerspråkigt barn som uppvisar svårigheter i sin språkutveckling på modersmålet riskerar därmed att även få bristande språkutveckling på svenska. När ett flerspråkigt barn har utvecklingssvårigheter på samtliga språk bör misstanke om språkstörning väckas.

Språkstörning hos flerspråkiga innebär att de språkliga svårigheterna uppträder i båda språken (9). Därför är det viktigt att undersöka både modersmålet och svenska.

Flerspråkighet orsakar generellt inte att språkutvecklingen startar senare eller utvecklas extremt långsamt (7,10). Det kan vara bra att jämföra med andra jämnåriga flerspråkiga barn i samma språkliga miljö, till exempel syskon när de var lika gamla som barnet eller jämnåriga kusiner i Sverige.

Läs mer om språkstörning i Rikshandboken: Barnets kommunikation- språk- och talutveckling.

Risken för språkstörning ökar om det finns fler orsaks- och riskfaktorer eller om barn visar på andra beteenderelaterade symtom. BHV-sjuksköterskan behöver därför känna till dessa, ta hänsyn till dem i sin undersökning och planera nödvändiga tidiga insatser.

Kända faktorer som kan öka risken för språkstörning (11):

• Ärftlighet
• Prematuritet
• Hörselproblem
• Infektion och hög alkohol- och/eller tobakskonsumtion under graviditeten.

Ärftlighet har nämnts som en stark förklaringsmodell (12, 13, 14). Det är mycket vanligt att barn med språkstörning har en förälder som har haft språkliga svårigheter, vilket kan påverka kommunikationen med barnet.

Andra faktorer som kan påverka språkutvecklingen negativt:

• Låg utbildningsnivå hos modern (15).
• En komplex språklig miljö (10).
• Barn som har fötts i nära anslutning till moderns ankomst till Sverige (16).
• Föräldrarnas behov av tolk trots fem år i Sverige (16).

Den språkliga miljön är många gånger avgörande för en god språkutveckling. En komplex miljö med stor språklig blandning och få kompetenta andraspråkstalare som leder till mycket bristfällig exponering har nämnts som en bidragande faktor för språkliga svårigheter hos flerspråkiga barn (10).

Vidare har forskarna i en svensk studie sett att flerspråkiga barn som var födda i intervallet ett år före eller efter moderns ankomst till Sverige i större utsträckning hade språkliga svårigheter (16). Ytterligare fynd var att barn med föräldrar som inte hade lärt sig svenska och behövde tolk trots att de hade varit i Sverige i mer än fem år, oftast visade på språkliga svårigheter (16).

Dessa nämnda faktorer orsakar ingen språkstörning, men är framför allt associerade till ökad svårighetsgrad av språkstörningen. Barn med flera faktorer löper större risk att få språkliga svårigheter eller språkstörning. Vi vet också att språkstörning kan förekomma tillsammans med andra svårigheter till exempel motorik, uppmärksamhet, och med andra beteenderelaterade tillstånd (8, 17). Därför är det viktigt att barnhälsovården uppmärksammar dessa faktorer och beteenden för att nå flerspråkiga barn och familjer som behöver extra stöd i ett tidigt skede.

Läs mer i Rikshandboken: Preventivt språkligt arbete.

Referenser - Språkundersökning av flerspråkiga barn