Trender om barns tillväxt

Under de senaste 150 åren har det funnits en trend i utvecklade länder att den vuxna befolkningens längd har ökat. Det kallas positiv sekulär trend och är förknippat med bättre hälsa, förbättrad socioekonomisk utveckling och ökad socioekonomisk jämlikhet. Då den uppnådda längden hos färdigvuxna är summan av tillväxten i livmodern, under spädbarnsåldern, barndomen och puberteten kan förändringar i någon eller flera av dessa tillväxtfaser vara orsaken till den totala ökningen av kroppslängd. Historiskt har också perioder av sjunkande kroppslängd setts (negativ sekulär trend), kopplat till perioder av ökad social ojämlikhet eller oroligheter, krig och perioder av ogynnsammare klimat. Som exempel var människor under medeltiden och 1600-talet kortare i Sverige än vad man var under vikingatid och jägarstenåldern (baserat på data från mätningar av skelett). Dessa sekulära förändringar sker snabbare än vad gener kan ändras och är ett tydligt bevis på att miljömässiga faktorer är viktiga för växandet.

Födelselängden har inte ändrats så markant det är framförallt tillväxten under spädbarnstiden och barndomen som har ändrats över tid. För befolkningsgrupper som fått bättre levnadsförhållanden kan det ta ett par generationer innan kroppslängden tydligt ökar, samtidigt som flera studier har visat att barn till första generationens invandrare (som flyttat till länder med bättre levnadsförhållanden) ofta blivit längre än sina föräldrar. Befolkningen i Sverige hör till de längsta befolkningarna i världen, där barn med föräldrar med ursprung i andra länder ofta har en något kortare förväntad vuxen slutlängd. De senaste decennierna har en svag ökning av den vuxna slutlängden skett i Sverige. I Nederländerna, landet med världens längsta befolkning, har dock den positiva sekulära trenden helt avtagit.

Även vikten har ändrats över tid och ökande vikt, framförallt frånvaro av svält och undervikt under spädbarnstid och barndom, kan ha bidragit till den positiva sekulära trenden för längd. Att ha övervikt eller obesitas under barndomen ger dock inte en högre slutlängd även om barn som har övervikt eller obesitas ofta är lite längre än jämnåriga barn med normalvikt eller undervikt. Att barn som har övervikt eller obesitas i slutändan inte blir längre beror på att högre vikt är kopplat till tidigare start av pubertet och därmed tidigare uppnådd slutlängd samt en tendens till mindre pubertetstillväxt med ökande BMI.   

Sedan 1980-talet har andelen människor i västvärlden med övervikt och obesitas ökat kraftigt och de senaste decennierna finns en global epidemi av obesitas även i låg- och medelinkomstländer. Under 1990-talet och början av 2000-talet ökade förekomsten av övervikt och obesitas i Sverige mycket bland barn och ungdomar. De senaste 10-15 åren har media, hälso- och sjukvården och samhället i stort uppmärksammat obesitas hos barn och unga samtidigt som ökningen av obesitas hos barn har avstannat enligt flera studier. Förekomsten av övervikt och obesitas ligger dock kvar på historiskt höga nivåer och flera studier har visat en ökad socio-ekonomisk skillnad där det blir vanligare att barn i socio-ekonomiskt utsatta miljöer utvecklar obesitas. Från flera länder har ökning av övervikt och obesitas setts under COVID-19 pandemin. Även hos barn i 4-årsåldern finns svenska data som tyder på ökning under början av pandemin, från 11,4  procent  2018 till 13,3 procent 2020. Förändrade vardagsrutiner och många dagar hemma från förskolan kan vara en förklaring.

Andelen mödrar med högt BMI i Sverige har också ökat där andelen gravida med övervikt eller obesitas ökat från 25  procent 1992 till 44 procent  2020. Detta kan ha bidragit till att födelsevikten har ökat de senaste decennierna och kan vara en bidragande faktor till ökad förekomst av övervikt och obesitas hos barn.