Tågång

Tågång hos små barn är vanligt, i synnerhet i samband med gångdebut. Förekomsten minskar successivt upp till skolåldern och blir relativt låg i tonåren. Tillståndet kan beskrivas som en övervikt av framfotsbelastning vid gång. Fenomenet kan vara både konstant och variera över tid.

Principiellt finns det tre olika orsaker till tågång:

1. Habituell (vanemässig) tågång är den vanligaste orsaken till tågång och debuterar i samband med gångdebuten. Barnet känner sig ”säkrare” på tå och väljer därför omedvetet detta gångsätt. I vissa fall kvarstår fenomenet i flera år. Hälsenan är inte förkortad och barnet kan stå stilla med foten i golvet samt klarar av att gå på hälarna en kort stund vid uppmaning. Habituell tågång är godartat och försvinner spontant med tiden, ofta i början av skolåldern. Att föräldrarna kontinuerligt uppmanar barnet att inte gå på tå har ingen dokumenterad effekt. Kontakt med specifikt barnkompetent fysioterapeut kan vara av värde för att minska habituell tågång hos äldre barn, från cirka 7 års ålder. Hos mindre barn rekommenderas ingen specifik träning.
2. Kort hälsena med oförmåga att dorsalextendera foten. Förkortningen av hälsenan är oftast medfödd men kan också uppstå av yttre faktorer såsom tidigare skador eller långvarig och uttalad habituell tågång. Dessa barn kan inte gå med hela fotsulan i marken utan att översträcka knälederna och svanka i ländryggen. Detta tillstånd skall bedömas av läkare och ofta behandlas för att förebygga framtida fotproblem. Behandlingen kan bestå av stretching med hjälp av fysioterapeut, seriegipsning och i vissa fall operation.
3. Neurologiska sjukdomar (till exempel cerebral pares) som inkluderar mer eller mindre spasticistet leder ofta till korta hälsenor med påföljande spetsfotställning. Vid ensidiga och progressiva fotdeformiteter bör därför man vara extra uppmärksam på bakomliggande neurologisk rubbning eller muskelsjukdom.

För att förstå orsaken till tågången bör rörlighet i fotled samt även knä- och höftleder bedömas.

I vissa fall kan fotdeformitet vara det första påtagliga tecknet på en neurologisk rubbning eller muskelsjukdom. Titta efter tecken på avvikande neurologiska fynd som ökad muskeltonus, stegrade senreflexer eller positivt Babinskis tecken.

Vid tveksamhet kring orsak, misstanke om kort hälsena eller bakomliggande neurologisk sjukdom bör barnet bedömas av läkare på BVC som tar ställning till remiss till barnläkare, fysioterapeut eller ortoped.