Stamning hos barn

Stamning kan beskrivas som återkommande ofrivilliga störningar i talets flyt. Stamning kan låta på olika sätt hos olika personer, men består av till exempel återkommande repetitioner av ljud, stavelser eller ord, förlängningar av ljud eller blockeringar, som uppfattas som pauser som avbryter talströmmen. Stamning uppstår oftast i början av ett ord eller en mening. Den som stammar vet precis vad hen vill säga, men kan ändå inte få fram det just då.

Hos en del barn debuterar stamningen gradvis medan den hos andra kan komma plötsligt. Stamning kan yttra sig på många olika sätt. Stämmer barnet in på någon eller några av nedanstående beskrivningar kan man betrakta det som att hen stammar.

• Barnet tar om stavelser och ord mer än två gånger. Till exempel:" gu-gu-gu-gunga", "kan, kan, kan, kan du hjälpa mig?"
• Omtagningarna av stavelser och ord är frekventa.
• Omtagningar av språkljud, till exempel "k-k-kaka".
• Talflödet stoppas upp av förlängningar, till exempel" jjjjjjag, fffffår jag den" .
• Talflödet stoppas upp av blockeringar, till exempel "(tyst paus)…..Kan jag få mjölk".
• Barnet verkar spänna sig och kämpa för att få fram orden.

En del barn blir besvärade av stamningen medan andra pratar på till synes obekymrat. Några barn reagerar genom att bli tystare, andra säger kanske att de inte kan prata eller säga ordet. En del barn börjar undvika vissa ord, eller börjar ta i och pressa fram ordet. Det händer att även små barn börjar hjälpa till med kroppen genom att spänna sig och till exempel trycka fram huvudet eller blinka hårt när de fastnar i stamning. 

I två- till fyraårsåldern är det vanligt att barn vid iver tar om hela ord eller kortare meningar när de vill berätta något. Till exempel "och då, och då, och då ska vi...", "kan jag, kan jag, kan jag få ..."". Ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är normal icke-flyt och stamning. Om man är osäker rekommenderas att man rådfrågar logoped. Om barnet visar tecken på stamning bör remiss skickas till logoped.

Än i dag kan man inte med säkerhet säga vad stamning beror på, men forskning tyder på att stamning har en neurologisk grund. Mycket tyder på att stamning är ett talmotoriskt problem. Forskning har visat att orsaken till talflödesavbrott kan vara för svaga signaler till den muskel som ska aktiveras, att muskler överaktiveras eller att signalerna går till fel muskel. Det finns med säkerhet en ärftlig faktor för stamning.

När små barn pratar är hela hjärnan aktiv. I två och ett halvt till treårsåldern börjar den högra hjärnhalvan specialisera sig på bland annat betoning och språkmelodi, medan den vänstra tar över mer och mer av arbetet med talmotoriken. Hos de allra flesta vuxna styrs talmotoriken från vänster hjärnhalva, medan talet hos personer som stammar tycks styras från båda hjärnhalvorna. Denna dubbelsidiga styrning av talmusklerna skulle kunna leda till sämre precision och en ökad risk för avbrott.

Hur stamning låter vid debuten hänger inte samman med om den blir bestående eller inte, man kan alltså inte höra på stamningen om ett barn kommer att fortsätta att stamma eller inte. Däremot anser man att ålder vid stamningsdebut är en faktor som kan predicera utgången då en tidig stamningsdebut förefaller vara något mer gynnsam. Om det finns vuxna i familjen eller släkten som stammar är det mer troligt att barnet kommer att fortsätta att stamma. Det är vanligare att flickor slutar att stamma än pojkar. Uttalssvårigheter i samband med debuten är också en faktor som kan predicera utgången  [1].

Under de tidiga åldrarna kan stamningen komma och gå i perioder innan den så småningom försvinner helt eller blir mer etablerad. Att förutsäga utvecklingen för det enskilda barnet är svårt men ju längre ett barn stammat desto mer troligt är det att barnet kommer att fortsätta att stamma.

Mellan fem och tio procent av alla barn har haft en eller ett par perioder av stamning eller stamningsliknande tal. Många förbättras redan under de första 6–12 månaderna efter stamningsdebuten. Om stamning kvarstår ett år efter debuten ökar risken för kvarstående stamning [1]. Stamning hos vuxna uppgår till knappt en procent hos befolkningen med en klar dominans för män [2].

Eftersom det finns både fördomar och stor okunskap kring stamning är det bra om man redan på BVC gör klart för föräldrarna att [1]:

• Föräldrars beteende aldrig är orsak till att ett barn stammar, men när stamning väl uppstått kan ett gynnsamt förhållningssätt ha en mycket positiv inverkan på barnets förmåga att få mer flyt i talet.
• Barnet börjar inte stamma för att hen härmat någon som stammar.
• Den som stammar inte är mer labil eller känslig än andra barn. Dock kan vetskapen om att man stammar leda till att man blir rädd för att stamma eller att prata i vissa situationer.

Oroliga föräldrar bör alltid erbjudas kontakt med logoped. På många håll i landet har logopedmottagningarna en öppen telefontid dit föräldrar kan vända sig.

Men även om föräldrarna inte är oroliga för barnets stamning, kanske utifrån egna erfarenheter av att stamningen kan klinga av bör man ändå remittera om någon eller några av nedanstående beskrivningar gäller:

• Föräldrar eller förskolepersonal har uppmärksammat stamning.
• Barnet verkar vara besvärat av stamningen.
• Barnet kämpar med orden.
• Stamningen har förändrats över tid, barnet stammar oftare, har fler upprepningar eller kraftigare avbrott eller förlängningar.

Det räcker med att ett av kriterierna ovan är uppfyllda för att remiss ska skickas. Det är bra om man i remissen anger hur länge barnet har stammat och om stamning finns i släkten.  Avvakta inte med att skicka remiss, då tidigt omhändertagande kan vara avgörande för att undvika en negativ stamningsutveckling.

Vid utredning av stamning hos förskolebarn ingår dels bedömning av barnets tal, dels enskilda samtal med barnets vårdnadshavare. Föräldern är alltid en viktig samarbetspartner vid såväl utredning, bedömning som behandling. Föräldrarnas tankar kring stamningen och hur de kan hjälpa barnet är oftast tema under samtalen hos logopeden. Då brukar man, oavsett hur lätt eller svår stamningen ter sig också prata om att:

• Vara en talmodell för sitt barn genom att själv göra pauser i sitt tal och använda ett lugnt tempo när man pratar.
• Låta barnet prata färdigt, även när det stammar. Och om man inte har tid (Bussen går om några minuter!) tala om det för barnet och försöka återkomma till ämnet senare.
• Försöka skapa lugna pratstunder till exempel i samband med sagoläsning, då man med tydliga pauser ger barnet utrymme för att komma in med frågor och kommentarer.

Efter inledande samtal med föräldrarna och bedömning av barnets stamning kan det bli aktuellt med behandlingsinsatser eller att följa stamningsutvecklingen över tid, för att eventuellt kunna sätta in behandling längre fram om behov skulle uppstå.

Det finns flera effektiva evidensbaserade behandlingar för förskolebarn som stammar som logopeder kan erbjuda utifrån barnets och familjens behov. Målsättningen är att vända en negativ stamningsutveckling, att barnets stamning ska minska eller helt avta.

PCI (Parent-Child Interaction)

PCI (Parent-Child Interaction) är en behandlingsmetod där logopeden hjälper föräldrarna att skapa bästa möjliga kommunikationsförutsättningar för att öka talflytet hos barnet. Leksituationer mellan barn och föräldrar spelas in på video för att lyfta fram det föräldrarna redan gör för att underlätta barnets flyt och som de därmed kan göra mer av för att öka talflytet hos barnet [3].

DCM (Demands and Capacities Model)

DCM (Demands and Capacities Model) fokuserar på att minska stamningen genom att hitta en balans mellan förväntningar på barnet och dess faktiska förmåga att möta dessa förväntningar. Föräldrarna får vägledning i hur de ska utföra daglig behandling i hemmet med fokus på att minska talkraven i talsituationen och agera talmodell [4].

Lidcombeprogrammet

Lidcombeprogrammet är en flytskapande behandling som bygger på förstärkning av barnets flytande tal där målet är att uppnå stamningsfritt eller i stort sett stamningsfritt tal. Föräldrarna får handledning av logoped i hur de ska utföra behandlingen varje dag i hemmet [5].

Tidiga insatser är viktiga

Då kronisk stamning kan leda till en negativ inverkan på individens självkänsla och begränsning av sociala kontakter är det viktigt med tidig intervention [6].

Referenser - stamning hos barn