Att möta och bemöta regnbågsfamiljer

Sedan 2005 har kvinnliga samkönade par tillgång till assisterad befruktning i svensk sjukvård (1,8,9). I dessa familjer delar båda kvinnorna det juridiska föräldraskapet och kan därför ha gemensam vårdnad om barnet.

Barn som tillkommer genom fertilitetsbehandling med donerade könsceller i svensk sjukvård har då de uppnått mogen ålder alltid möjlighet att eftersöka donatorns identitet. Par väljer ofta svensk sjukvård för att kliniken ligger i närheten,  behandlingen bekostas av högkostnadsskyddet och svensk sjukvård känns trygg för många.

Vanligt är också att kvinnliga par vänder sig till fertilitetskliniker utomlands (1,2). Skäl till detta kan vara kortare väntetider eller upplevelsen av bättre bemötande (1,2,10). Donatorer vid utländska kliniker kan vara anonyma eller identifierbara. Är donatorn identifierbar för barnet blir den kvinna som inte fött barnet rättslig förälder genom en så kallad föräldraskapsbekräftelse. Om man istället använder sig av en anonym donator behöver den kvinna som inte fött barnet ansöka om en närståendeadoption  för att bli barnets rättsliga föräldrar och vårdnadshavare (9,11). Processen att närståendeadoptera upplevs av många som påfrestande, inte minst är det en stress för många att den ena föräldern inte är vårdnadshavare från början. I genomsnitt hinner barn bli 10 månader gamla innan adoptionen är klar.

Istället för att vända sig till en fertilitetsklinik väljer en del kvinnliga par att göra inseminationer i hemmet, där en vän eller bekant bidrar med spermier (1). Här ställs de blivande föräldrarna inför viktiga beslut om spermiegivarens framtida roll i familjen, där vissa önskar en donator som inte tar del i det dagliga familjelivet, medan andra väljer att dela föräldraskapet med spermiegivaren som aktiv förälder (1,11,12) (se avsnittet om Familjer med fler föräldrar än två). Med donatorns samtycke kan den kvinna som inte fött barnet bli juridisk förälder och vårdnadshavare genom en närståendeadoption (9,11).

När syskon föds väljer många, men inte alla, att använda samma donator som till det första barnet (1). Kvinnliga par väljer ofta att dela graviditeterna mellan sig. I en svensk studie framkommer att det är nästan dubbelt så vanligt att båda kvinnorna i ett par föder barn, jämfört med att den ena kvinnan föder samtliga barn. Bakgrunden till att den ena fött samtliga barn är ibland att den andra inte kunnat bli gravid, trots att hon önskat detta. För andra är det istället ett förstahandsval att bli mamma utan att vara gravid. Kvinnliga par delar föräldraledighet och hushållsarbete lika mellan sig i långt större utsträckning än olikkönade par och jämlikhetsnormerna är starka hos många familjer med två mammor (2,14,15,16).

Kvinnliga par som är gifta eller registrerade partner har sedan 2003 laglig möjlighet att ansöka om adoption gemensamt (9). I praktiken har det dock visat sig mycket svårt för samkönade par att adoptera gemensamt.

Manliga samkönade par får ibland barn genom delat föräldraskap med samkönade kvinnliga par (17,18,19), dessa familjer beskrivs under avsnittet Familjer med fler föräldrar än två.

De manliga par som önskar bli fäder på egen hand kan få barn genom värdgraviditet (även kallat surrogatarrangemang) (19,20,21). Den ena mannen bidrar med sina spermier och en tredje person, som ofta kallas värdmamma eller surrogatmamma, bär barnet i sin livmoder. Efter förlossningen tar de nyblivna fäderna emot barnet. Ofta görs en skillnad mellan två olika former av värdgraviditet: traditionellt eller fullständigt. Vid traditionell värdgraviditet används ägg från den som bär barnet. Vid fullständig värdgraviditet, vilket är det vanligaste, används istället ett donerat ägg från en annan person. Det är inte tillåtet för svenska fertilitetskliniker att hjälpa personer att bli gravida inom ramen för en värdgraviditet. Manliga par vänder sig istället till privata kliniker i andra länder. För den som är genetisk far fastställs det rättsliga faderskapet och därefter kan hans make närståendeadoptera barnet. På så vis kan båda männen dela det juridiska föräldraskapet och får gemensam vårdnad om barnet.

Manliga par som är gifta eller registrerade partner har sedan 2003 laglig möjlighet att ansöka om adoption gemensamt (9). I praktiken har det dock visat sig mycket svårt för samkönade par att adoptera gemensamt.

Män som får barn i samkönade relationer utmanar normer som sammankopplar omsorg om små barn med kvinnor och femininitet och har därför beskrivits som mer utsatta för diskriminering än kvinnliga par (21,22). Manliga par delar ofta hushållsarbete mer jämlikt än olikkönade par (16).

Ett manligt par (eller en ensamstående man) kan också vända sig till ett kvinnligt par (eller en ensamstående kvinna) för att få barn gemensamt i ett delat föräldraskap (17,19,23,24,25). Dessa familjer kallas ibland flerföräldrafamiljer, fyrklöverfamiljer eller stjärnfamiljer. Barnen blir ofta till genom heminsemination och växer sedan upp i två hushåll. Hur boendet är fördelat varierar mellan olika familjer och kan förändras allteftersom barnen växer, vissa barn har sitt huvudsakliga boende på en plats medan andra bor växelvis.

Enligt svensk lag kan ett barn bara ha två juridiska föräldrar och vårdnadshavare, även om det finns flera vuxna som i vardagen fungerar som barnets föräldrar (9). Många gånger är de genetiska föräldrarna vårdnadshavare, medan andra väljer att genomföra en närståendeadoption så att den icke-genetiska föräldern i det ena paret adopterar barnet (1,18). Anledningen till detta kan vara att barnet huvudsakligen bor hos det ena paret och föräldrarna anser att dessa då också bör dela vårdnaden. Flera studier visar att konflikter många gånger uppstår då föräldraparen har olika syn på barnens boende (17,18).

Ensamlevande vuxna väljer ibland att bli föräldrar på egen hand. Ensamstående med livmoder har tillgång till assisterad befruktning med donerade könsceller inom svensk sjukvård sedan 2016 (1). Ensamstående kan också söka sig till fertilitetskliniker i utlandet, eller ansöka om adoption på egen hand (2). Studier visar att barn till planerat ensamlevande föräldrar generellt växer upp med goda förutsättningar (3,5). Vuxna som planerar ett föräldraskap på egen hand är ofta resursstarka och har ett välfungerande nätverk omkring sig. Det finns därför ofta flera viktiga vuxna kring barnet utöver föräldern. Ensamlevande föräldrar förutsätts alltför ofta vara heterosexuella, men kan självklart vara homosexuella, bisexuella eller definiera sin sexualitet på något annat vis (26).

Transpersoner är personer vars könsidentitet eller könsuttryck inte överensstämmer med det kön som registrerats vid födseln. Transpersoner kan bli föräldrar själva eller tillsammans med en partner eller vän och vägarna till föräldraskap ser olika ut för olika individer. Transmän som har fungerande äggstockar och livmoder kan bli gravida och föda barn (29). Transkvinnor som har fungerande spermieproduktion kan bli genetiska föräldrar. Tidigare krävde en omdebatterad lag sterilisering för den som ville genomgå juridiskt könsbyte (9), detta trots att många transpersoner önskade bli föräldrar (28,29). Detta krav upphävdes år 2013. Sedan dess ska transpersoner ha samma tillgång till fertilitetsbehandling som cispersoner. En juridisk man som föder barn ska från 2019 registreras som barnets far, medan en juridisk kvinna som bidrar med spermier till tillblivelsen ska registreras som mor.

Personer kan identifiera sig som queer av olika skäl, ofta för att personen inte tycker sig passa in i rådande normer kring kön eller sexualitet. Queerpersoners vägar till föräldraskap motsvarar andra regnbågsföräldrars, det vill säga, den egna och en eventuell medförälders reproduktiva förutsättningar har betydelse för vilka vägar till familjebildning som finns tillgängliga.

Trans- och queerpersoner kan också vara adoptivföräldrar eller dela föräldraskap med en partner eller vän som är genetisk förälder eller adoptivförälder.

De allra flesta homosexuella, bisexuella och transpersoner mår bra och har en god livskvalitet (30). Detta gäller särskilt dem som bildar familj och får barn (31). Samtidigt finns dock högre grad av psykisk ohälsa bland hbtq-personer jämfört med heterosexuella cispersoner (30). Detta kan förklaras av den ökade stress som ofta drabbar den som bryter mot samhällsnormer; så kallad minoritetsstress. Samhällets heteronormativitet och cisnormativitet medför alltså påfrestningar för hbtq-personer. Många har erfarenhet av diskriminering, kränkningar, hot och våld. Diskriminering innebär att någon blir sämre behandlad, exempelvis på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Detta är förbjudet enligt svensk lag.

Såväl diskriminering som annat negativt bemötande sker också inom sjukvården (1,2,8,10,19,21,30,32), vilket medför att många hbtq-personer har lägre förtroende för vårdpersonal (30). Det negativa bemötandet utgörs ofta av så kallade mikroaggressioner, vilket innebär blickar, suckar, okunniga eller plumpa frågor, olyckliga komplimanger och dylikt som får individen att känna sig förminskad, osynliggjord eller stigmatiserad. Många möter mikroaggressioner återkommande i sin vardag, vilket sammantaget ofta innebär en stor psykisk påfrestning. Även om varje enskild händelse inte behöver vara allvarlig eller illa menad, så bidrar mikroaggressionen till den samlade upplevelsen av att inte vara inkluderad och förstådd som den man är. För att skapa ett gott möte är det därför viktigt att vårdgivaren dels inhämtar kunskap om hbtq och regnbågsfamiljer, dels att hen självkritiskt problematiserar sina egna förgivet taganden och normer.

Inför nya möten är det viktigt att ha i åtanke att familjer ser ut på olika vis (1,30). Det är därför alltid en god idé att ställa öppna frågor, som: "Vilka finns i er familj?" eller "Vill du berätta om din familj?". I samtal med barn kan uttryck som "den som tar hand om dig" eller "dina vuxna" fungera bra om man inte vet hur familjesituationen ser ut. Till vuxna är det bättre att ställa frågan "Lever du tillsammans med någon?" än att förutsätta att där finns en (olikkönad) partner. Genom öppna frågor kan den inbjudna själv definiera och beskriva sin familj.

Många regnbågs-föräldrar och barn tycker om att berätta om sin familj och uppskattar trevligt ställda frågor (1,2,8,30). Det är också mycket viktigt att professionella ställer de frågor som behövs för att göra ett gott jobb. Samtidigt är många regnbågsföräldrar och -barn trötta på att ständigt mötas av både ingående och personliga frågor om familjen. Därför är det viktigt att tänka på att inte ställa frågor enkom för att stilla sin egen nyfikenhet, utan endast fråga om det som är relevant för uppdraget.

I vissa sammanhang kan det vara viktigt att ta reda på vem som är barnets vårdnadshavare och i medicinsk rådgivning kan det vara värdefullt att veta vem som är biologisk/genetisk förälder. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att de vuxna som tar hand om barnet och är dess föräldrar i praktiken kan vara fler/andra än de biologiska/genetiska föräldrarna eller vårdnadshavarna (1,9,18). I de familjer där det finns flera föräldrar är det viktigt att alla bjuds in och involveras. I familjer med två mammor vittnar många gånger om att bara den ena mamman tilltalas, medan den andra åsidosätts, också då båda föräldrarna finns med i rummet. En god utgångspunkt är att i samtal rikta sig till och inkludera alla som är närvarande. I samtal med barn är det särskilt viktigt att ta utgångspunkt i den vardag barnet har omkring sig. Barn som inte har en pappa ska inte i vårdkontakter behöva besvara frågor om "din pappa"; såsom "Vad heter din pappa?" eller "Ska du visa plåstret för pappa när du kommer hem?". På motsvarande sätt ska barn som inte har en mamma inte behöva besvara frågor om "din mamma".

I regnbågsfamiljer benämner sig ofta kvinnliga föräldrar som mamma/mammor och manliga föräldrar som pappa/pappor, oavsett genetiska eller juridiska band till barnet (1,20,33). I andra familjer används istället förnamn eller smeknamn. Om du är osäker på hur en förälder vill tilltalas eller omnämnas är det enklast att fråga. Transpersoner som presenterar sig som kvinnor eller med ett kvinnligt namn bör benämnas som hon. Transpersoner som presenterar sig som män eller med ett manligt namn bör benämnas som han. Transpersoner som inte identifierar sig som vare sig kvinnor eller män kan föredra att benämnas som hen eller med något annat pronomen. Om du är osäker på vilket pronomen en person föredrar är det enklast att fråga. Ett gott bemötande förutsätter att en person omnämns med det pronomen den önskar.

Som deltagare i föräldragrupper har många regnbågsföräldrar reagerat negativt på att de delas in i samtalsgrupper efter kön (1). Ett vanligt dilemma uppstår för den kvinna i en familj med två mammor som inte fött barnet. Att delta i "mammagruppen", där de övriga har kroppsliga förlossningsupplevelser, kan kännas lika fel som att delta i "pappagruppen" där de övriga är män. När föräldrar delas in i smågrupper kan dessa konstrueras på andra sätt än efter kön.

I möten med sjukvården är det vanligt att regnbågsföräldrar tonar ner betydelsen av bristande hbtq-kompetens (1,10). Istället för att säga ifrån reagerar många föräldrar ursäktande och säger att "det gör inget", "det kunde ju inte du veta". När den utsatta slätar över och ursäktar misstag kan det krävas särskilt god lyhördhet för att utveckla ett professionellt bemötande. Plumpt och okunnigt bemötande kan bidra till ökad minoritetsstress, även om den utsatta i stunden säger att den inte tog illa upp.

Avslutningsvis bör skriftlig information, formulär och skyltar ses över så att de välkomnar olika former av familjer. När en blankett har förtryckta rutor för "moderns namn" och "faderns namn" kan regnbågsfamiljer känna sig exkluderade även om de möts av positiv och välkomnade personal (1,8,32). Att se över formulär är ofta enkelt gjort och gör stor skillnad i mötet med regnbågsfamiljer.

Referenser - Att möta och bemöta regnbågsfamiljer