Flerspråkiga barn

En tredjedel av alla barn i Sverige i åldrarna noll till fem år växer upp med minst en förälder som har ett annat modersmål än svenska. En del av dessa barn växer själva upp som flerspråkiga. Oavsett om barn utvecklas som en- eller flerspråkiga, så följer de samma utvecklingsmönster. De jollrar, säger sina första ord och sätter ihop ord till korta meningar på samma sätt och vid samma tidpunkter i utvecklingen som enspråkiga barn. Flerspråkiga barn förväntas uppvisa dessa tidiga steg i språkutvecklingen i minst ett av sina språk eller sammantaget, om man summerar deras båda språk. Även den grammatiska utvecklingen följer i princip samma regler i den flerspråkiga som i den enspråkiga utvecklingen, det vill säga barnet börjar med vanliga, enkla strukturer som plural och tillägnar sig efterhand mer komplicerade strukturer på respektive språk (1). 

Flerspråkiga barn som har ett annat modersmål än svenska, kan möta sitt nya språk (svenska) samtidigt som de utvecklar sitt modersmål, eller efter ett tag när de redan har varit i gång med utvecklingen av modersmålet. Barn utvecklas i olika takt, men när de är två och ett halvt år ska de förstå enkla uppmaningar och tala i åtminstone två- till treordssatser på det språk som de har exponerats mest för, vilket oftast är modersmålet för barn i tidig förskoleålder.

En aspekt som skiljer den flerspråkiga utvecklingen från den enspråkiga är att barnets ordförråd distribueras över mer än ett språk. Detta innebär att flerspråkiga barn normalt sett utvecklar något olika ordförråd på sina olika språk (2, 3). Förklaringen är att språken används i olika sammanhang. Om man endast utgår ifrån ett av det flerspråkiga barnets språk, föreligger en risk att barnet felaktigt bedöms ha ett torftigt ordförråd. Forskning har visat att det sammanlagda ordförrådet är jämförbart med ordförrådet hos jämnåriga enspråkiga barn med motsvarande socioekonomisk bakgrund (4, 1). Därför måste barnets samtliga språk vägas in i bedömningen av dess språkliga förmåga.

Majoriteten av världens befolkning är flerspråkig. Nästan 25 procent av alla svenskar har utländsk bakgrund (5), och mer än 30 procent av alla barn i förskoleåldern uppskattas ha ett annat modersmål än svenska (6).

Det finns också nationella minoritetsspråk som talats länge i Sverige: finska, samiska, meänkieli, romska (romani chib) och jiddisch. Dessa minoritetsspråk har liksom svenskt teckenspråk och andra språk, ett speciellt skydd (7), vilket innebär att ingen myndighet kan förbjuda eller försvåra användandet av minoritetsspråken på offentliga platser (7).

Språkutveckling och undersökning av barnets kommunikation och språk sker på samma sätt som beskrivs här för flerspråkiga barn i övrigt.

Oavsett om barn växer upp som en- eller flerspråkiga visar de tidigt förmåga att interagera och kommunicera med omgivningen. Långt innan barn börjat tala, kan de förstå ord och följa enkla uppmaningar på minst ett av sina språk. Trots detta verkar det finnas en myt om att flerspråkiga barn har en långsammare språkutveckling än enspråkiga barn, det vill säga att flerspråkiga barn börjar tala senare. Myten bygger på missuppfattningen om att hjärnan inte klarar mer än ett språk. Denna missuppfattning kan leda till att språkstörning förbises hos flerspråkiga barn samt att föräldrarna får felaktiga råd eller inte får tidigt stöd såsom enspråkiga jämnåriga barn (8).   

Förutsättningen för adekvat språkutveckling vid flerspråkighet är att barnet exponeras för sina språk. Det är ett observandum om ett flerspråkigt barn har mycket långsam språkutveckling på alla sina språk jämfört med andra flerspråkiga barn i samma ålder. Det är viktigt att komma ihåg att denna långsamma utveckling inte beror på att barnet har mer än ett språk att utveckla, utan det kan röra sig om misstänkt språk- eller kommunikationsstörning, varför andra risk- och bakgrundsfaktorer bör uppmärksammas (9).

Läs om risk- och bakgrundsfaktorer i Rikshandboken: Språkbedömning av flerspråkiga barn

Synen på hur vuxna kommunicerar med barn och hur språket utvecklas hos barn, kan skilja sig mellan olika kulturer (10). Det som kännetecknar dessa kulturella skillnader handlar framför allt om vem som talar med vem, samt hur, när och var man talar (11).

Forskning har visat att barn från familjer som är integrerade i ett nytt samhälle och förbereder barnen på skolans kommunikationskrav klarar sig bättre i skolan än barn från familjer som inte gör det (10, 11).

Flerspråkiga barn med typisk språkutveckling som länge har exponerats för sina språk behärskar olika språkliga normer och kan växla mellan dessa. Variationer av språkliga normer kan annars krocka och se ut som ett annorlunda eller avvikande beteende till exempel när BHV-sjuksköterskan vill undersöka språkutvecklingen med språkscreening.

Läs även om kulturella skillnader i Rikshandboken: Preventivt språkligt arbete

För flerspråkiga barn räknar man med att det tar ett till två år att lära sig ett nytt språk på en nivå som uppfattas som ett fullgott språk av till exempel förskolepersonal (1). Det krävs däremot cirka tre år för att de ska kunna prestera som enspråkiga barn vid test (3, 12). Detta förutsätter att barnet har en typisk språkutveckling och kontinuerligt exponeras för andraspråket (svenska). För barn i förskoleåldern kan detta handla om att de exempelvis vistas regelbundet på förskola utan hög frånvaro eller längre uppehåll, eller att de har äldre syskon och/eller föräldrar som främst talar svenska med barnet.

Det är inte ovanligt att barn som bor i segregerade bostadsområden och kommer från familjer med låg utbildningsnivå och social och ekonomisk utsatthet inte har varit på förskola under en längre sammanhängande period, motsvarande cirka två år. Dessa barn riskerar därför att ha exponerats för lite för svenska för att kunna testas enbart på svenska vid exempelvis en språkscreening. Modersmålet kan fortfarande vara deras starkaste språk, medan språkutvecklingen på barnets andraspråk (svenska) sker parallellt. För att få en tillförlitlig bedömning av barnets språkutveckling är det nödvändigt att undersöka barnets samtliga språk, vilket också har belysts i all tidigare forskning  (4, 13, 14, 15).

Det är vanligt att flerspråkiga personer, såväl barn som vuxna, använder ord, uttryck och fraser på ett av sina språk medan de talar ett annat språk. Ett exempel är ”Jag vill ha Ice cream” eller ”Titta, en blå car!”. Detta kallas för kodväxling, det vill säga en naturlig och medveten strategi att använda ord och fraser från ett annat språk när man av olika skäl behöver det.

Man vet från forskning att när flerspråkiga barn och vuxna har en språkstörning märks det bland annat genom att de kodväxlar i mindre omfattning samt uppvisar svårigheter med att kodväxla smidigt så att samtalet flyter. Kodväxling kan missuppfattas som att barn blandar språken, men kodväxling är ett tecken på god flerspråkig kompetens att växla mellan de språk man talar (16).

Barn som får tillgång till familjens och samhällets språk får större möjligheter att kommunicera och utveckla sina relationer inte bara med sina föräldrar och syskon, utan även med släktingar, samt med kamrater i förskola och skola.

Tidigare forskning har visat att flerspråkighet kan generera flera positiva effekter, exempelvis på barns exekutiva förmågor som till exempel bättre förmåga till uppmärksamhet (17, 18) samt ökad språklig medvetenhet om språkljud i barnets olika språk (10).

En ökad språklig medvetenhet gynnar i sin tur läsning i form av ordavkodning och därmed den tidiga läsutvecklingen (20).

Läs mer på Språkens hus: Flerspråkig språkutveckling hos små barn

Inom BHV är det inte ovanligt att föräldrar har frågor som rör språkutveckling och även frågor om flerspråkighet kommer upp i dessa samtal. Ibland är familjer i behov av extra stöd och konkret rådgivning kring hur de ska stötta sitt barn i den språkliga utvecklingen.

Gynnsamma förutsättningar för barnets språkutveckling är detsamma för flerspråkiga som för enspråkiga barn. Dessa har beskrivits bland annat som främjande faktorer i Preventivt språkligt arbete.

Ett gott råd till föräldrar i flerspråkiga familjer är att det är viktigt att skapa många tillfällen för barnet att få höra och tala sitt modersmål.

Här är några tips:

• Föräldrarna till små barn kan gärna sträva efter att sätta ord på det barnet eller familjen gör, det vill säga prata om det som händer. Småprata, sjung, rimma och ramsa med det lilla barnet på modersmålet.
• Läs eller berätta dagligen för barnet på modersmålet. Ju äldre barnet blir, desto vanligare är det att hen svarar på svenska, trots att föräldrarna talar med hen på modersmålet. Föräldrarna kan fortsätta tala på modersmålet med barnet och försöka upprepa på modersmålet det barnet säger på svenska.
• Forskning har visat att en responsiv kommunikationsstil är det som mest påverkar barnets kommunikation- och språkförmåga (21).
• Barn behöver träffa både vuxna och jämnåriga svensktalande som modeller. Det är genom lek och samtal i interaktion med andra som språket utvecklas effektivt. Barnet bör därför exponeras för svenska vid många tillfällen, till exempel genom att gå regelbundet på förskola och delta i fritidsaktiviteter tillsammans med andra svensktalande barn och vuxna.
• Om föräldrarna är läsvana kan de låna barnböcker på barnets olika språk. Man kan också låna en bok skriven på svenska, men berätta om innehållet på modersmålet. Tipsa föräldrarna om att ta hjälp av förskolan med att låna en av böckerna de läser på förskolan, så kan familjen berätta boken på modersmålet.
• Om föräldrarna har berättarkultur, det vill säga inte är vana att läsa, går det också utmärkt att berätta utifrån böcker. Det går också bra att berätta utifrån bilder i ett fotoalbum eller ta foto på gemensamma vardagliga aktiviteter och samtala med barnet kring dem.
• Föräldrarna kan med fördel tala familjens språk även när man befinner sig i svenskspråkig miljö. Barnet upplever då att det är tillåtet och bra att tala detta språk i en enspråkig miljö, vilket stärker modersmålets status. Var medveten om olika samtalsmönster och förväntningar som skiljer sig åt i olika kulturer.
• Barnet behöver förberedas på de krav och samtalsmönster som hen kommer möta på förskolan och sedan skolan. Detta gör föräldrar bäst genom att se till att barnet regelbundet är på förskolan och umgås med svensktalande barn och vuxna.  

Läs mer i Rikshandboken om Preventivt språkligt arbete

• Hitta språket är tre små filmer som visar hur man kan prata och leka med barnet för att stimulera språkutvecklingen. Filmerna finns på engelska, kurdiska (sorani), arabiska, persiska och somaliska.
• Filmen Hur hjälper jag mitt barn som har språkliga svårigheter har ett avsnitt som handlar om att tala flera språk. Finns textad på svenska, engelska och arabiska.
• Broschyren Ett barn - flera språk finns på arabiska, engelska, persiska, kurmanji, somaliska, sorani och thai.
• På Utbildningsradions webbplats finns tv-program och sagor för barn i förskoleåldern på ett 20-tal olika språk.
• Om föräldrarna önskar ha mer information om flerspråkig språkutveckling kan du rekommendera en liten lättläst bok på 48 sidor "Tvåspråkig, flerspråkig eller bara enspråkig? Liten språklära för föräldrar."
• Informera även om Språkens Hus hemsida som finns både på svenska och på arabiska. På sidan finns många bra frågor som föräldrar och andra personer har ställt och fått svar från en logoped som är expert på flerspråkighet.
• Här kan du ladda ned en broschyr om små barns språk och bibliotek. Broschyren finns på flera språk Broschyr om små barns språk, Internationella biblioteket.

Att diskutera språk och språkanvändning med föräldrar som inte är enspråkigt svenska är inte alltid lätt. BHV-sjuksköterskan kan gärna konsultera en logoped om hen inte känner sig säker på hur föräldrarnas frågor ska bemötas.

På olika håll i landet finns det logopeder med särskild expertis inom flerspråkig barnlogopedi. I vissa län erbjuder logopederna rådgivning per telefon, som BHV-sjuksköterskan kan rekommendera till föräldrar med frågor om barnets språkliga utveckling.

Läs mer om när man ska remittera till logoped i Rikshandboken: Språkundersökning och screening

Referenser - flerspråkiga barn