Hemangiom - smultronmärke

Hemangiom eller smultronmärke är en godartad hudtumör som består av blodkärl. Knappt fem procent av alla barn har ett eller flera hemangiom. De är vanligare hos prematurfödda samt hos flickor. Ofta uppstår hemangiom under barnets första levnadsmånader men de kan ibland finnas redan vid födelsen.

Barn har normalt sett inga besvär av hemangiom. Hemangiom syns vanligtvis i huden som klarröda, rödlila eller mörkröda förändringar och kan sitta varsomhelst på kroppen. Hemangiom kan vara upphöjda eller platta. Hemangiom som ligger djupt kan vara nästan hudfärgade eller bara lätt blåaktiga. Storleken varierar från några millimeter upp till flera centimeter. Segmentella hemangiom kan vara mycket stora med utbredning över till exempel en hel arm.

Hemangiom brukar växa både på bredden och på höjden. Oftast växer de som mest under barnets tre första levnadsmånader. För en del barn fortsätter de att växa, ibland upp till drygt ett års ålder. Sedan slutar de att växa och börjar tillbakabildas. Blodkärlen som hemangiomet består av tillbakabildas alltid, men det kan ta allt från något år till tio år.

Om hemangiomet har varit stort, eller om det har blivit sår i det, kan det efterlämna ett resttillstånd/ärr som syns resten av livet. Sår är ovanligt men kan ibland uppstå spontant när hemangiomet tillväxer och barnet kan då få ont. Det är ovanligt att hemangiom blöder. Uppstår en blödning ska man trycka med en kompress eller en ren handduk tills det slutar att blöda.

Även om hemangiom i sig är ofarliga kan de beroende på lokalisation hota vitala funktioner och därför behöva bedömas av barnläkare. Barn med många hemangiom i huden har en viss risk för hemangiom i inre organ, framförallt levern och kan behöva undersökas med ultraljud.  Vid interna hemangiom kan också behandling bli aktuellt.

Informera föräldrarna om diagnosen och om förväntat förlopp.

Remiss skicaks till barnläkare 

• om barnet har fler än fem hemangiom
• om hemangiomet är lokaliserat till läpp eller munslemhinna, intill öga, på nästipp, genitalt eller nära anus samt över nedre delen av ryggraden
• vid utbredda eller segmentella hemangiom
• vid sår i hemangiom som inte läker
• vid oklar diagnos.

Eller enlig regional riktlinje 

Diagnosen ställs vanligtvis kliniskt genom att undersöka huden och genom att följa förloppet. Vid osäkerhet gällande diagnos kan ultraljud eller stansbiopsi från huden ibland vara av värde.

Hemangiom behöver oftast inte behandlas. De barn som behöver behandling sätts in på betablockerare och följs av barnläkare och eller hudläkare under behandlingstiden.

Uppföljning av hemangiom som inte kräver behandling sker på BVC.