Trots och självständighetsutveckling

Trots är en normal och nödvändig del av självständighetsutvecklingen. Barnet prövar sina förmågor med ”nej”, ”kan själv” och ”vill inte”. Det vägrar att göra som mamma eller pappa säger och lever ohämmat ut sina känslor om det inte får sin vilja igenom.

Det kan också ofta vara så att barn agerar på sina idéer utan att egentligen ha en relationell avsikt, men att det ändå upplevs som trots av vuxna. Det kan handla om att barnet har en idé, till exempel undersöka något på hallgolvet, och den vuxne har en annan idé, till exempel hinna till affären. Barnet har inte utvecklat impulskontroll, känsloreglering eller konsekvenstänkande tillräckligt väl för att klara något annat. Just nu.

Kan underlätta om om man förstår syftet med att barnet trotsar

Även om barns humörsvängningar, och starka frustration över att inte kunna styra sin vardag, är en normal och viktig del av den tidiga utvecklingen, upplevs de ofta som påfrestande av föräldrar. Förälderns uppgift är att med lyhördhet leda barnet genom utmanande situationer som det inte är moget att klara av ensamt. Att leda ett barn genom perioder av utveckling då barnet sprakar av egen vilja och saknar kontroll över sitt humör såväl som förmåga till överblick av en situation är utmanande för de flesta föräldrar. Hur utmanande det är för familjen beror på barnets temperament, förälderns förmågor och familjens livssituation.

Att hjälpa en förälder att tänka att trotsigare perioder syftar till att göra barnet redo för ett självständigt liv kan underlätta för tålamodet och uthålligheten som krävs. Påminn föräldern om att barnet behöver öva i sina tryggaste relationer för att så småningom hitta socialt gångbara sätt att hävda sig själv och sina behov i andra relationer. Det är en viktig förmåga för barnet att utveckla.

Det är inte helt givet att ett ökat trotsigt beteende visar sig vid speciella åldrar men det är vanligt med perioder av ökade självständighetsyttringar. Barnet kan börja protestera oftare och med större kraft runt 18 månader och runt 2,5-3 års ålder. Runt 4 år brukar det lugna ner sig.  

En period omkring 18 månaders ålder

Vid 18 månader utvecklas språket och barnet erövrar det viktiga ordet ”nej” samtidigt som den motoriska utvecklingen tar ett jättekliv. Barnet är nu väldigt upptaget med att upptäcka världen och använda sina förmågor. Övergångar mellan olika aktiviteter, till exempel att gå och lägga sig eller borsta tänderna, kan plötsligt orsaka massiva protester och utbrott. Ett barn omkring 18 månader styrs helt av sin vilja i stunden och har inget konsekvenstänkande eller tidsuppfattning. Även om protesterna kan vara starka går det ofta ganska enkelt att avleda barnet jämfört med högre åldrar. 

En period omkring 2,5 år till 3 år

När barnet är 2,5 - 3 år kan man som förälder tycka att ens barn byter personlighet, att det blir argsint eller truligt och missnöjt. Troligtvis beror det på att det sker en mycket stor utveckling i barnets hjärna under den här perioden då barnet tillägnar sig flera nya färdigheter, både motoriska och kognitiva. Språkets utveckling ger också barnet nya möjligheter att överblicka val som finns och att försöka styra andra med orden.

Barn behöver få testa och träna sina nya förmågor. Frustrationen över sådant som inte går att styra eller inte går att bestämma över blir ofta stor. Samtidigt sker en social utveckling i relation till jämnåriga, där lekutvecklingen, det sociala samspelet och försök till kompromisser, ställer höga krav på barnets förmågor. Det här kan vara mycket ansträngande för en 2,5-3-åring. Kanske orkar barnet någorlunda på förskolan, men när barnet kommer hem tar orken slut och tröttheten visar sig i form av starka känsloyttringar.

Det finns dock stora individuella skillnader mellan barn

Det ovan beskrivna är ett vanligt mönster, men det finns stora individuella skillnader mellan barn bland annat beroende på temperament. För barn med ett intensivt temperament kan viljeyttringarna komma tidigare och vara både frekventa och intensiva medan självständighetsutvecklingen hos ett barn med ett lugnare temperament, inte behöver bli så tydlig. Det spelar också stor roll för hur det trotsiga beteendet utvecklar sig beroende på bemötandet barnet får av sina föräldrar. Ett ogynnsamt bemötande, med bristande lyhördhet för barnets behov av stöd och ramar, leder ofta till att perioderna då föräldrarna utmanas både förstärks och förlängs.
Om det trotsiga beteendet eskalerar i frekventa utbrott och om en negativ samspelstil dominerar barnets sätt att förhålla sig till andra behöver föräldern stöd i att vända den nedåtgående spiralen. Det finns annars en risk för kvarstående eller eskalerande svårigheter med trots och utagerande beteende, och en ökad konfliktnivå i familjen. På sikt finns risk att det skadar barnets sociala kompetens och psykiska hälsa (1).

För att barnet ska kunna utveckla förmågan att uttrycka sina behov och sin vilja på ett socialt accepterat sätt så har det betydelse vilket bemötande och vilken hjälp barnet får av viktiga vuxna. Här beskrivs tre olika stilar av föräldrarskap och vad det innebär för barnet. 

En lyhörd föräldrarstil med trygga ramar

En lyhörd föräldrastil innebär både att man försöker förstå vad som försiggår inuti barnet och att man vägleder barnet. Genom att visa förståelse och respekt för barnets upplevelse och känslor, hjälper man barnet att reglera sina känslor, både kortsiktigt och långsiktigt. Vägledning och gränssättning anpassas till barnets personlighet och utvecklingsnivå.

Barnet blir hjälpt av att bli tydligt ledd av föräldern genom svåra situationer, där de inte är kapabla att styra sig själva. Genom att föräldern tar ansvar för det barnet inte kan hantera och sätter ramar skapar det trygghet för barnet.

För föräldern innebär det att man behöver hantera sin egen eventuella frustration och ilska och lugnt genomför det man anser är bäst. Detta parallellt med en känslomässig inlevelse i hur barnet upplever situationen, till exempel ”jag förstår att du blir sugen på godis, men vi ska inte handla det idag”.

Att vara lyhörd för barnets upplevelser förutsätter att man stannar upp och lever sig in i de känslor som barnet har i den aktuella situationen, vilket inte alltid är så lätt. En trött 3-åring som kämpar med ett tornbygge som plötsligt rasar, kan argt skrika ”dumma dig” till sin förälder och kasta klossar runt omkring sig. Det är inte ett logiskt eller rimligt beteende ur ett vuxenperspektiv och bör därför inte heller bemötas med rationalitet till att börja med, utan med känslomässig inlevelse: ”Vad arg du blev när tornet rasade!”, ”Vad tråkigt att det gick sönder”, för att sedan fortsätta med ett mer allmänt förklarande ”Det är jobbigt när man inte kan” eller ”Det är jobbigt när det inte blir som man vill”. Sedan kan man prova att avleda eller leta efter klossen tillsammans eller använda humor och skoja om att klossen har rymt. Därefter kanske det går att erbjuda sig att hjälpa till med klossbygget.

Varje sådan interaktion, där en förälder hjälper sitt barn genom att förstå och bekräfta barnets känslor och genom att sätta ord på och göra händelser begripliga för barnet, bidrar till en positiv utveckling av barnets förmåga till egen känsloreglering (ref 2.  Det långsiktiga målet är att barnet i framtiden ska kunna lugna sig själv och uttrycka sina känslor, på ett adekvat, och för sig själv, hjälpsamt sätt.

I vissa fall behöver man förstås lägga till, ”Man får inte kasta / slåss / ta…. även om man är arg / ledsen…”. Men kanske inte alltid, barnet vet oftast vad som är rätt och fel beteende, men kunde inte stoppa sig på grund av en omogen impulskontroll.

I andra situationer behöver man förstås stoppa beteenden direkt som kan vara farliga och hinner därför inte bekräfta några känslor innan man agerar. Då får man göra det efteråt. Genom att enkelt gå igenom vad som hände i den yttre verkligheten och den inre: ”...då blev jag rädd och skrek och då blev du rädd...” hjälper man barnet att utveckla förståelse för egna och andras känslor. Barn lär sig väldigt mycket av föräldrarnas beteende och sätt att hantera situationer. Men det får man inte se i stunden utan senare. Till exempel när man iakttar sitt barn ihop med andra.

En auktoritär föräldrastil där barnet ska lyda

En mer auktoritär föräldrastil innebär att man får barnet att lyda genom att vara skuldbeläggande, hotande eller skrämmande. Det kan på ytan se ut att fungera med lydiga och väluppfostrade barn, men risken är att barnet utvecklar en strategi att bete sig som föräldrarna vill när de ser på, men annorlunda annars. Ännu större är risken att barnet slutar vända sig till föräldern när det gjort fel eller är osäker och behöver stöd. Att inte ha någon att söka känslomässigt stöd hos innebär risker för den psykiska hälsan.

En eftergiven föräldrastil där barnet får styra

Är man som förälder för följsam, så att barnet får styra med sitt humör, får barnet inte heller tillräcklig hjälp med svåra känslor och situationer. En annan variant av för lite ledning är när föräldrar låter små barn få för många val eller att de försöker få barnet att uttrycka exakt vad det vill eller behöver i en upprörd situation. Det är överlag svårt för små barn att välja men omöjligt om barnet är i stark affekt. En avsaknad av ledning och gränser lämnar barnet otryggt.

En eftergiven föräldrastil kan komma ur en respekt för barnets känsloliv och för dess egna vilja, men innebär att barnet får mer ansvar och val än det är moget för. Ibland beror eftergivenhet i föräldraskapet på att föräldern tycker att starka känslor hos barnet, som ilska, är obehagliga. Det kan också handla om att man inte orkar sätta emot när barnet är kraftfullt, vilket kan förstärka beteendet att bråka sig till det man vill. Oavsett anledning lämnas barnet med för svåra val eller för svåra känslor. Barn mår bra av att ha en vuxen klokare person som hjälper till att fatta beslut och visa vägen, det skapar trygghet.

För barn som har extra svårt att reglera sina känslor, är behovet av trygga vuxnas ledning stort, samtidigt som det kan vara utmanande för dessa föräldrar att möta starka känslouttryck. Föräldrarna behöver bli bekräftade i att det är svårt och få stöd i vad barnet behöver.

En period av trots kan vara utmattande och riskerar att leda till många konflikter i familjen. Föräldrar kan dras med och snabbt bli arga, barnet får många tillsägelser och det trotsiga beteendet och utbrotten ökar. Det blir lätt en negativ spiral.
Ett gynnsamt bemötande från föräldern minskar risken för ökade konflikter i familjen och ett eskalerande negativt beteende från barnet.

Ett gynnsamt bemötande innebär att man:

• Ger barnet mycket positiv uppmärksamhet.
• Ger barnet lite negativ uppmärksamhet.
• Hjälper barnet med svåra situationer.
• Hjälper barnet hantera starka känslor.

Samtliga strategier utgår från att föräldern är lyhörd för sitt barn och förstår vad det hamnar i känslomässigt och vad det behöver.
Vissa barn behöver längre tid att komma ur en negativ känsla än andra och kräver mer tålamod, andra kan lättare lugna sig och gå vidare.

Ge barnet mycket positiv uppmärksamhet

Att ge mycket positiv uppmärksamhet – i kombination med att sluta ge onödig negativ uppmärksamhet - har visat sig vara den mest verksamma föräldrainsatsen för att vända perioder med många konflikter. Detta fungerar genom att:

• Relationen förbättras mellan barn och föräldrar vilket, motiverar dem att behålla denna. Man kan prata om ett relationskonto som ska vara på plus.
• Positiva beteenden förstärks när de uppmärksammas.

Att ge positiv uppmärksamhet handlar om att se och uppmärksamma allt det som är bra och fint som barnet gör, med ord och med kroppsspråk och ansiktsuttryck. Det kan vara att uppmärksamma sådant barnet klarar att göra, eller försöker att göra, men också bara att det är en härlig unge.

Att ha dagliga lekstunder med barnet är ett sätt att ge positiv uppmärksamhet och verksamt för att fylla på relationskontot mellan barn och förälder. Det rekommenderas att denna stund är kort, så att det verkligen går att få till varje dag, och att föräldern låter barnet leda den stunden och följer barnets initiativ. Eftersom barn får följa förälderns så mycket i vardagen är det fint och bra att få vara den som leder en stund. 

Ungefär nio av tio förskolebarn har utbrott, men endast ett av tio dagligen. Mildare utbrott som tydligt uppstår ur en frustration, det vill säga att sammanhanget är begripligt, innebär mindre risk för psykisk ohälsa än oförutsägbara, stora utbrott som varar länge och innehåller destruktiva beteenden (1). Om barn under en längre tid har ett beteende där de upprepat bryter mot regler och förväntningar, får starka utbrott, och på så sätt skapar negativa relationer, kan man kalla det för ett beteendeproblem.

Viktigt att tidigt fånga upp dessa barn

Det finns en långsiktig vinst i att ge insatser till barn och föräldrar där ett utagerande beteende börjar ta mycket plats. Negativa beteendemönster som etableras tidigt riskerar att prägla barnets sätt att vara under uppväxten och kan utvecklas till ett asocialt beteende. Med sådana svårigheter kommer också ofta andra psykiska problem, inte sällan inåtvända sådana som ångest och depression (7).

Trotssyndrom

Trotssyndrom är en psykiatrisk diagnos där kriterierna innebär att barnet uppvisar ett mönster av negativt, fientligt och trotsigt beteende gentemot personer i sin omgivning, på ett sätt som tydligt påverkar dess fungerande i vardagen under minst sex månader (8). I första hand är protesterna riktade mot föräldrarna, men de kan också prägla samvaron med andra vuxna och även med kompisar.

Det handlar om barn som snabbt blir arga, protesterar kraftfullt mot vuxnas krav och lätt hamnar i bråk. Barn med sådana beteenden mår dåligt och är ofta ledsna, men hittar inget sätt att uttrycka det och be om hjälp. När det är svårt att be om hjälp kan barnet istället hamna i att skylla ifrån sig för sina misslyckanden (7). Uppfylls denna diagnos finns risker för fortsatta sociala svårigheter och psykisk ohälsa varför insatser är viktiga.

Riskfaktorer som kan göra att beteendeproblem utvecklas

Riskfaktorer är faktorer som vi vet riskerar att förvärra ett beteende och påverka barnets utveckling negativt. En enstaka riskfaktor har sällan någon avgörande betydelse för ett barn, men risken för en negativ utveckling ökar om ett barn utsätts för flera risker (7).

Riskfaktorer hos barnet:

• Ha ett medfött svårhanterligt temperament, det vill säga att lätt bli frustrerat vid motgångar.
• Svårigheter att reglera sina känslor samt rytm kring mat och sömn.
•  Att ha svårt med övergångar mellan rutiner.
• Kognitiva svårigheter eller motoriska svårigheter.

Riskfaktorer i barnets miljö och i föräldraskapet:

• Ogynnsamt bemötande från vuxna: många tillsägelser, lite positiv uppmärksamhet, nyckfullhet i bemötande från förälder, att föräldern likställer barnets beteende med dess egenskaper, föräldern har en negativ förväntan på barnets beteende, avsaknad av engagemang för barnet.
• Stress i hemmiljö: frekventa bråk mellan föräldrar, föräldrar som ofta blir arga, föräldrar som mår psykiskt dåligt, oro över ekonomi, arbetslöshet. (3, 4).

Föräldrastöd på BVC

Vid mildare svårigheter så börjar man på BVC med föräldrastöd kring självständighetsutveckling och föräldraskap. I samtalet hjälper man föräldrar att reflektera om sitt barns beteende utifrån utvecklingsnivå, temperament och aktuell vardagssituation. Föräldrar behöver också få reflektera över sina egna reaktioner på barnets beteende och bli bekräftade i de utmaningar och känslotillstånd de hamnar i.

En förmåga att reflektera både om barnets och ens egna känslor, behov och önskningar är en skyddsfaktor för barnets utveckling. Samtidigt bör föräldern också få ta del av den kunskap man har om vad som är gynnsamt och ogynnsamt bemötande vid trotsigt beteende och utbrott hos barn.

När det är lämpligt kan man ge tips på var familjen kan hitta mer information som olika texter, poddar och böcker.

Föräldrastöd inom andra instanser

Om ytterligare insatser behövs är föräldrastöd i grupp ett bra alternativ. Föräldrastöd i grupp kan effektivt minska barns beteendeproblem och stärka föräldraskapet för föräldrar som har mer omfattande problem hemma (9).

Ett annat alternativ är individuellt föräldrastöd av BHV-psykolog eller barnpsykolog inom första linjen. Socialtjänsten kan också ge föräldrastöd via föräldrarådgivare.

Vid ytterligare svårighetsgrad är barn-och ungdomspsykiatrin den instans som ska bedöma och behandla barn och föräldrar.

Referenser - Trots och självständighetsutveckling