Spädbarnskolik

Skrik är spädbarnets mest påtagliga sätt att påkalla omgivningens uppmärksamhet. Under de första levnadsveckorna ökar den totala tiden barnet skriker eller gnyr successivt över dygnet med en topp vid ungefär sex veckor, då ett genomsnittligt barn i vår del av världen skriker eller gnyr cirka 90 minuter per dygn. Därefter blir skrikperioderna successivt kortare och vid tre-fyra månaders ålder vanligen mycket kortare. Många spädbarn har också ett tydligt dygnsmönster där de skriker mer och är svårare att trösta på kvällen.

Det är vanligt att spädbarnsskrik upplevs som ett problem; skrik är en av de allra vanligaste orsakerna till att föräldrar söker hjälp inom hälso- och sjukvården. För att benämna problemet skapade barnläkare i mitten på 1900-talet begreppet spädbarnskolik.

I forskning brukar man definiera spädbarnskolik som: Ett spädbarn som skriker minst 3 timmar per dag, i minst 3 dagar i veckan, under en period av 3 veckor eller längre hos annars friska barn. Den så kallade ”rules of three”.

Studier visar att så mycket som 20-25 procent av alla spädbarn skriker så mycket vid 5-6 veckors ålder att de uppfyller dessa kriterier, medan mindre än en procent gör det vid 10-12 veckors ålder. Denna typiska åldersvariation har givit upphov till begreppet tremånaderskolik.

Skrik är spädbarnets främsta sätt att visa sitt missnöje och kan följaktligen ha många olika orsaker. Långvariga skrikperioder/spädbarnskolik kan vara förknippade med samspelsproblematik där föräldrars stress och postnatal depression i kombination med barnets temperament leder till svårigheter att trösta barnet. Hos ungefär fem procent av barn med spädbarnskolik kan man hitta en åtgärdbar organisk/medicinsk orsak. Allergier och/eller intoleranser för egen eller den ammande mammans föda är den vanligaste organiska orsaken, men andra åtgärdbara orsaker som missbildningar och infektioner förekommer också.

För flertalet barn med spädbarnskolik hittar man dock vare sig en samspelsproblematik eller en organisk genes. Forskning har visat att barn med spädbarnskolik har en annorlunda bakterieflora i tarmen än barn som skriker mindre. Vissa forskare menar därför att orsaken till de långa skrikperioderna hos barn med spädbarnskolik beror på en mindre gynnsam bakterieflora under de första veckorna. Oavsett orsak, så är det rimligt att beskriva friska barn med spädbarnskolik som normala barn med en ovanligt uttalad benägenhet att skrika. Med få undantag följer också barn med spädbarnskolik det normala skrikmönstret med en topp kring 5-6 veckors ålder och därefter successivt minskande skrikduration. 

Spädbarnskolik utan organisk orsak är ett övergående tillstånd som inte har några direkta långsiktiga negativa följdverkningar alls för barnets hälsa eller utveckling. Däremot utgör den stress som spädbarnskolik medför en potent riskfaktor för föräldrars psykiska välbefinnande och förmåga att samspela med sitt barn, inklusive amningsstopp. Denna stress ökar risken för depression hos föräldrarna och kan ibland leda till bestående ogynnsamma samspelsmönster mellan föräldrar och barn. Risken för barnmisshandel, och särskilt skakvåld, ökar också påtagligt.

Läs om Risker med att skaka barn på 1177.se

Alla barn med spädbarnskolik bör undersökas av läkare för att utesluta en medicinsk åtgärdbar orsak till skrikigheten. Symtom som gör det särskilt angeläget med en snar läkarbedömning är:

• Utbredda eksem.
• Dålig viktuppgång.
• Mörkt blod i avföringen.
• Häftiga kräkningar.
• Skrik utan dygnsrytm.
• Skrikperioder efter fyra månaders ålder.   

För spädbarn som äter modersmjölksersättning kan man pröva att ge komjölksfri modersmjölksersättning i ett par dagar för att utesluta känslighet för komjölk som orsak till skrikigheten. Om skrikigheten påtagligt avtar i samband med detta bör läkare kopplas in.

Läs mer i Rikshandboken: Mjölkproteinallergi 

Hos ammade barn förekommer det att barnet reagerar på ämnen i moderns kost, inte sällan komjölksprotein. Den ammande modern kan därför pröva att utesluta livsmedel som innehåller komjölksprodukter i ett par dagar. Om påtaglig förbättring noteras bör läkare kopplas in. Om ingen eller tveksam effekt noteras bör modern snarast återgå till normalkost.

En lång rad läkemedel och naturmedel har prövats för behandling av spädbarnskolik när organisk orsak uteslutits. Det godartade naturalförloppet av tillståndet har också gjort att många av dessa har uppfattats som effektiva, trots att vetenskapliga studier inte har kunnat bekräfta någon sådan effekt. För närvarande finns endast vetenskapligt stöd för en behandling av spädbarnskolik utan organisk orsak och det är probiotika som innehåller mjölksyrabakterien Lactobacillus reuteri, som finns att köpa på de flesta svenska apotek. Daglig tillförsel av denna bakterie har i flera europeiska studier visat sig förkorta den genomsnittliga skriktiden hos ammade barn med spädbarnskolik.

Akupunktur har prövats i flera vetenskapliga studier i Sverige och Norge vid spädbarnskolik utan nämnvärd effekt på skrikperioderna. Man noterade dessutom att det var vanligt att barnen reagerade med smärta under själva akupunkturbehandlingen, varför föräldrar bestämt bör avrådas från att söka akupunkturbehandling vid spädbarnskolik.

BHV:s främsta uppgift i mötet med familjer med spädbarnskolik är att förebygga de potentiella negativa psykosociala konsekvenserna i familjen. Information om tillståndets förlopp är en viktig del av det stödet och bör upprepas ofta.

Ett individuellt upplagt samtalsstöd; på mottagningen, vid hembesök eller per telefon, utgör grunden för stödet till familjer med spädbarnskolik. Vid spädbarnskolik blir den andra förälderns roll som stöd extra viktig och hen bör därför involveras så mycket som möjligt i samtal. Vid behov kan sjukskrivning av den andra föräldern övervägas. Föräldrarna bör också uppmuntras att mobilisera sitt sociala nätverk för avlastning.

Läs mer på Rikshandboken: Att trösta ett barn som skriker 

Föräldrar bör uppmuntras att föra en skrikdagbok. En sådan dagbok ger ett bra underlag för samtal och ger också många föräldrar en känsla av kontroll när de objektivt kan följa utvecklingen över tid.

Att känna aggressiva impulser i vård av barn med spädbarnskolik är helt normala reaktioner, men kan upplevas som hotfullt och skamligt av många föräldrar. De bör därför benämnas under samtalen och strategier för att hantera dem diskuteras. De risker för barnet som det innebär att bli skakad bör också tas upp i detta sammanhang.

Läs om Risker med att skaka barn på 1177.se.

Tidigare känd psykisk ohälsa hos föräldrar kan ofta försämras i samband med spädbarnskolik. För dessa föräldrar kan BHV:s möjligheter till stöd ofta vara otillräckliga och man bör därför alltid överväga samarbete med psykiatrisk vård för föräldrar med en sådan historia.