• Du har valt: Jönköpings län
Kommunikativ utveckling

Barnets kommunikations- språk- och talutveckling

Typisk språkutveckling för barn upp till fem års ålder, språkliga svårigheter och språkstörning.

För alla

För alla vid behov

För alla

Alla familjer ska få kännedom om vikten av en god språklig utveckling och dess betydelse för framtida skolgång och hälsa.


Främja en god kommunikativ miljö och god språklig stimulans genom  information och vägledning utifrån varje enskild familjs och barns behov. Det finns olika metoder som barnhälsovården kan använda för att göra det.


Erbjud föräldraskapsstöd för att stärka föräldrar att stimulera sina barns språkutveckling genom gemensamma aktiviteter såsom läsning, samtal och lek.


Föräldraskapsstöd med inslag om hur föräldrar kan stödja lek och samspel ger bättre effekt än de som bygger på enbart läsning i dialog med barnet [1].


Föräldrars erfarenheter, frågor och eventuella oro uppmärksammas och utforskas vidare.


Alla barns kommunikativa och språkliga utveckling ska följas genom förskoleåldern för att barn med svårigheter ska kunna få det stöd de behöver.


Barnets språkliga nivå ska jämföras med den typiska spåkliga utvecklingen.

För alla vid behov

Utökat individuellt stöd till de föräldrar som behöver stöd i kommunikationen med sitt barn.


Utökat stöd för de familjer där barnet visar på svårigheter vad gäller språk och tal men som inte har så stora svårigheter att barnet uppnår remisskriterierna.


Utökat stöd för de familjer som inte accepterar vidare remittering. Det är då viktigt att åter träffa familjen och barnet för att bedöma hur språket utvecklas.

Stödet kan bestå av:

  • samtal med föräldrar om barns språkutveckling och sätt att främja den
  • uppföljande kontakt.

Diskutera med barnhälsovårdsteamet, kontakta barnläkare eller BHV-psykolog.

 

För alla vid behov

Vidare remittering när barnet inte utvecklas som förväntat gällande kommunikation, joller, språk och tal samt vid ätsvårigheter och/eller frekvent dregling efter tre års ålder.


Kontakt med eventuell förskola för att diskutera barnets kommunikation och språk, samt uppmuntra till utökad stimulans där.


Barn som stammar.

Att tala är komplicerat och svårt

Det här är kommunikation, språk och tal:

  • Kommunikation är allt man gör för att uttrycka sig: gester, minspel, rörelser, röstläge, ljud och blick. 
  • Språk är ordförråd, meningsuppbyggnad och hur man tolkar vad andra uttrycker.
  • Tal är ett av språkets motoriska uttryck som man använder för att kommunicera: andningsmuskulatur, struphuvud, käkar, tunga och läppar.

Viktigt att hitta barn med svårigheter

Att tala är komplicerat och svårt. Cirka 100 muskler är involverade och flera områden av hjärnan [2]. Den språkliga utvecklingen är viktig eftersom språket leder den kognitiva utvecklingen framåt [3, 4]. Barns språkliga förmåga är det som bäst förutspår skolresultat [5]. Språkliga svårigheter är vanligt förekommande och påverkar barnet negativt på många sätt. Ofta missas barns språkstörning trots att den har stor negativ påverkan på barnets utveckling [6]. Det är därför mycket viktigt att hitta de barn som har språkliga svårigheter, för att de ska få den hjälp de behöver. Läs mer om språkliga svårigheter under rubriken Språkliga svårigheter och språkstörning i texten nedan.

Normalvariationen är stor

Det är stora variationer i den kommunikativa och språkliga utvecklingen, speciellt i den tidiga utvecklingen. Det kan upplevas som att barnets språkutveckling förändras snabbt. Det är därför svårt att exakt säga vad ett barn ska kunna i en specifik ålder.

Typisk språkutveckling upp till ett år 

Nyfödd till tre månader

Att kommunicera är en stark instinkt redan från födseln. Barnet imiterar och signalerar när hen känner obehag, vilket direkt uppfattas av omgivningen, som i sin tur hjälper barnet. Föräldrarna skapar samspelsstunder med barnet där man pratar med, imiterar och stimulerar hen. Barnet är kodat att imitera sina föräldrar, först med minspel och sedan med ljud. Redan tidigt vittnar föräldrar om att de kan tolka barnets behov utifrån hur skriket låter: byta blöja-, gosa- eller hungerskrik.

Barnets joller utvecklas under de första månaderna till att mer och mer likna tal. Efter de mer medfödda ljuden såsom gråt, gnäll och snart skratt, utvecklas enkla vokala ljud och stämbandsljud. Barnet börjar exempelvis gurgla och får en större variation på sina vokaler som nu påminner mycket om det egna språket.

Tre till fem månader

Stegvis får barnet ökad kontroll över sin kropp, sina händer och sin ansiktsmuskulatur. Hen kan börja sträcka sig efter saker utom räckhåll som av omgivningen tolkas som en pekning [7, 8]. Snart koordinerar barnet detta med att se mot föräldern och tillbaka på saken. Det som benämns som gemensamt fokus växer fram. Då får barnet en ökad medvetenhet om situationen och hur hen kan påverka omgivningen. Barnet börjar medvetet förmedla sig [9]. Det kan vara genom att visa saker eller använda ljud [10]. Barnet turas om med sin samtalspartner, precis som i ett vanligt samtal.

Fem till tio månader

Nu följer det stadium som är det mest tydliga för föräldrar [11]. Barnet förstår vikten av att samtala och börjar ha pratstunder med joller som liknar det språk som talas runt barnet. Kommunikationen utvecklas mer och mer. Pekningen utvecklas från att barnet tidigare sträckte sig mot objektet. Konventionella gester växer fram så som ta-upp-mig-gest, borta-slut-gest och hej-då-vinkning.

Stavelsejollret utvecklas med vokaler och konsonanter såsom i de vuxnas tal. Barnet växlar snabbt mellan ljuden så som ”ta”, ”dada”, ”bo”. Barnet imiterar ljudharanger, vilket föräldrar gärna vill tolka som barnets första ord som om de hade en innebörd. Det är till en början just bara imitation eller en jollersekvens som låter som ett riktigt ord. Föräldrarna hör det som ett riktigt ord och bekräftar barnet. Stavelsejollret utvecklas ofta mellan sex och åtta månader [11, 12].

Det typiskt utvecklade barnet har stavelsejoller vid tio månader oavsett barnets ursprung och uppväxtmiljö. Jollerutvecklingen förutspår barnets kommande talutveckling [13, 14].

Redan vid sex månader förstår barnet många ord [15] så som kroppsdelar och mamma och pappa. Barnets förståelse ökar drastiskt under det första året.

Oavsett om barnet är flerspråkigt utvecklas hen kommunikativt och språkligt som enspråkiga barn. Barnets språkliga utveckling följs enligt rutin vid samtliga besök på BVC.

Läs mer på Rikshandboken: Språkundersökning och språkscreening

12 - 18 månader - de första orden

Många ettåringar säger några ord som förstås av familjen. Oftast är det ljudhärmande läten för exempelvis djur och fordon som först används som benämningar [16]. Det är framför allt med kroppsspråk, gester och ljud som barnet kommunicerar. Nu ska pek- och visa-gesterna förekomma ofta. Ordförrådet ökar för varje månad.

Barnets språkförståelse är väl utvecklad i den här åldern. Barnet kan hämta föremål på uppmaning, och förstå det mesta i vana situationer och miljöer. Gemensamt fokus är viktigt för att kunna kommunicera och den förmågan utvecklas yttreligare nu. Tidigare följde barnet den vuxnas pekning eller blick. Nu kan barnet titta på något intressant, fånga förälderns blick och se tillbaka på det intressanta, för att återigen möta den vuxnas blick.

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och språkscreening

1,5 år - från ett ord till flera

Barn tillägnar sig språket på olika sätt, vissa lär sig ord kontinuerligt medan andra har en så kallad ordspurt när språket ökar snabbt. När barnet är mellan 1,5 och två år kommer ofta det stadium när barnets ordförråd ökar snabbt [17]. Det är en stor skillnad mellan mängden ord som barnet förstår och mängden ord som barnet själv kan använda aktivt. Ord- och begreppsförståelsen ligger hela tiden före och omfattar många fler ord än vad barnet kan använda aktivt[18, 19].  

När barnet har ett ordförråd på ca 50 ord som det kan använda börjar tvåordsmeningar komma. Dessa tvåordsfraser börjar oftast som en kombination mellan ett ord och en gest såsom "pappa" kombinerat med en pekning som symboliserar "pappa där". Senare utvecklas de till en sats med två talade ord "pappa sko, där tåg ...".

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och screening 

2 till 3 år - från ord till meningar

Variationerna inom den typiska utvecklingen är stora. Barnet bör vid cirka 2 års ålder börja uttrycka sig i talat språk. Ofta är det uttalssvårigheter som föräldrar och omgivningen ser, det är lätt att höra och identifiera när talet brister. Att samma barn kan ha ett litet ordförråd och pratar i korta meningar kan vara betydligt svårare för omgivningen att höra och förstå, trots att det är just de bristerna som påverkar barnet mer negativt. Ljuden och uttalet av dem kommer ofta av sig självt.

Någon gång mellan två och tre börjar barnet prata i längre och mer komplexa meningar. De börjar använda ord som ”du”, ”jag”, ”han” och ändelser så som plural: ”hund” och ”hundarna”. Om barnet inte talar i tvåordsmeningar finns en ökad risk att barnet får språksvårigheter upp i skolåldern [20]. Av de barn som inte talade i tvåordsmeningar vid två års ålder hade 93 procent språksvårigheter vid skolstart [21]. 

Barnet förstår längre och svårare meningar så som ”Först ska vi städa undan leksakerna och sen läser vi en bok”. Vad gäller talet finns det många språkljud barnet ännu inte kan uttala men barnets tal bör innehålla ord med olika konsonantljud och ej enbart vokalljud. I den här åldern kan barn ha upphakningar i talet, det är tämligen vanligt och för många barn övergående.

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och screening

4 år - resonera och experimentera med språket

Fyraåringen har ett så gott som färdigt språk för både uttal och grammatik, vilket gör att barnet kan göra sig förstådd också utanför familjen. Talet blir allt mer likt en fullvuxen persons tal, vad gäller meningsstruktur och ämnen. De språkljud som oftast fortfarande innebär svårigheter för fyraåringen är "s" och "r" samt tje-ljudet [22]. Konsonantkombinationer såsom fr, gr, sl, sn, sp är också fortfarande svåra att uttala [23]. Svårigheter med uttal av dessa samt med "r" och "s" , inklusive läspning, är förväntade i den här åldern, och remiss till logoped rekommenderas inte som åtgärd i dessa fall.  

En fyraåring berättar själv och kan hjälpa lyssnaren genom att ge mer information om lyssnaren inte förstår. Fyraåringen börjar visa större intresse för det skrivna ordet och kan leka mer med språket. De förstår att "le" och "la" börjar lika och kan hitta på egna rimramsor av nonsensord.

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och screening 

5 år - tala som en vuxen och vidare mot läs- och skrivinlärning

En femåring samtalar som en vuxen med långa fraser, en start, en mitt och ett slut i historier. Barnet låter ofta som en vuxen när hen talar, förutom de annorlunda tempusböjningar som fortfarande kan vara svårt, så som: skära-skar-skurit som enligt barnet blir: skära-skärt- skärt.

Ordförrådet fortsätter att växa under hela uppväxten. Barnet kan fortfarande ha svårt för vissa språkljud och kombinationer med många konsonanter så som i ordet "skräp". I en studie fann man att nästan alla  femåringar kan uttala "s" i kombination med andra konsonanter och ungefär 85 procent kan uttala "r" och "s". Oftast kan barnen uttala ljuden tidigare i orden än i början av orden [22].

Barnets berättarförmåga

När barnet berättar ska berättelsen knytas ihop så att lyssnaren kan förstå vad som händer när och varför. Om inte lyssnaren förstår ska barnet själv inse att hen behöver berätta mer. Berättarförmågan har ett starkt samband med barnets språkliga utveckling och kan förutspå barnet senare läs- och skrivutveckling och läsförståelse [24]. I berättandet kan lyssnaren höra om det finns långa pauser där barnet söker efter orden, om barnet hoppar över ord som är viktiga, eller ofta använder ljudeffekter i stället för det väntade ordet. Det kan tyda på att barnet har ett litet ordförråd eller svårt att hitta det rätta ordet.

Barnet kan ha en annorlunda grammatisk uppbyggnad av sina meningar. Kanske kommer ordet "inte" fel i meningen, eller att det blir svårt för lyssnaren att förstå vem som gör vad beroende på meningsuppbyggnaden. Barnet kanske böjer vanliga ord fel. Svårare böjningsmönster som "dålig, sämre, sämst" eller "gå, gick, gått" får barnet förenkla, men vanligare böjningsmönster bör barnet kunna använda.

Barnet bör nu vara bekant med både form – hur ordet låter – och innehåll i orden – vad ordet betyder. Hen ska förstå att ord kan rimma och börja kunna dela upp ord i olika stavelser och ljud. Många barn kan skriva sitt namn och vissa har redan påbörjat läsinlärningen.

Läs mer i Rikshandboken: Språkundersökning och språkscreening 

Språkliga svårigheter och språkstörning

Ökad risk för ohälsa

Avvikelser i kommunikation, språk och tal är vanligt förekommande. Bland barn i förskoleåldern har mellan sju och 14 procent av barnen påtagliga svårigheter gällande tal- och språkförmåga [25] och cirka åtta procent har språkstörning utan känd orsak, så kallad utvecklingsrelaterad språkstörning (DLD) [26, 27]. Förskolebarn med språkliga svårigheter riskerar att senare utveckla läs- och skrivsvårigheter, men barn som har svårigheter både med språkförmåga och talförmåga, riskerar i högre grad att få svårigheter med läsinlärningen [28]. Det finns också en ökad risk för psykisk ohälsa så som depression och ångest under uppväxten för barn med språkstörning. [29, 30]. Detta gör att alla inom barnhälsovården behöver ha goda kunskaper om barns kommunikations-, språk- och talutveckling.

Förekomst

Språkstörning är vanligt förekommande [26, 27]. Ungefär åtta procent av barnen i förskoleåldern har en utvecklingsrelaterad språkstörning, och ytterligare omkring två procent har en språkstörning som är associerad till ett annat utvecklingsneurologiskt tillstånd , till exempel autism, epilepsi eller hörselnedsättning [26]. Det betyder att ungefär två till tre barn per skolklass har språkliga svårigheter. Språkstörning är en livslång funktionsnedsättning även om svårigheterna ändrar karaktär under livet.  Sammantaget har man visat att barn och ungdomar med språkstörning har en ökad risk för begränsningar gällande kamratrelationer och psykisk hälsa [31, 32], akademiska färdigheter och sysselsättning i vuxenlivet [33, 34]. Det är av största vikt att barnet får hjälp med sin språkliga utveckling för att inte få sekundära svårigheter och för att underlätta inlärningsförmåga. Ofta missas barns språkliga svårigheter och alla får inte den hjälp de behöver [26, 35].

Vilka söker hjälp?

Det kan finnas skillnader i vilka föräldrar som söker stöd för sitt barns språk- eller kommunikationssvårigheter. Föräldrar som har bättre ekonomi och högre utbildningsnivå och föräldrar till pojkar söker oftare hjälp. Likaså söker föräldrar till barn med talsvårigheter oftare hjälp än föräldrar till barn med kommunikationssvårigheter. Dessutom har det visat sig att  föräldrar sällan söker hjälp alls, trots oro för barnets utveckling [36].

Skyddande faktorer för en god språklig utveckling

Det viktigaste för barnets språkliga utveckling är att barnet stimuleras kommunikativt och språkligt. Stimulans får barnet om det finns personer som är lyhörda och svarar snabbt när barnet försöker att kommunicera. Det är också avgörande för språkutvecklingen att föräldrar, eller andra närstående vuxna, pratar mycket och varierat med barnet, och samtalar i vardagliga situationer [37, 38]. Tillgång till förskola med god kvalitet tycks kunna skydda barn från språkliga svårigheter även om det i hemmiljön finns begränsad språklig stimulans [39, 40].

Läs mer på Rikshandboken: Främja barns språkliga utveckling

Risker för språkliga svårigheter

Det finns flera risker för språkstörning. Det är viktigt att följa språkutvecklingen hos de barn som har flera riskfaktorer för att säkerställa att de får hjälp med sin språkliga utveckling om de skulle behöva det. Om det finns flera riskfaktorer ökar risken för att barnet får språkliga svårigheter. Det är ännu viktigare att följa dessa barns språkliga utveckling [41, 42].

Språkliga svårigheter är starkt ärftliga [43-45]. Hälften av barnen med språkstörning har en förälder som har språkliga svårigheter, vilket också påverkar miljön kring barnet. Vissa temperament hos barnet är också en risk för den språkliga utvecklingen [41, 42].

Barn som mådde sämre direkt efter förlossningen, hade låga apgarpoäng, eller låg födelsevikt, har oftare språkliga svårigheter[4, 41- 42]. Att vara pojke är också en risk för sämre språklig förmåga [42]. Ofta identifieras pojkar med språkstörning i högre utsträckning än flickor, även om det finns studier som visar att skillnaden mellan könen är liten [26].

Barn som växer upp med föräldrar som har sociala svårigheter har också oftare språkliga svårigheter. Det kan vara barn till unga föräldrar, föräldrar som har en svår ekonomisk situation, föräldrar med psykisk ohälsa eller barn som växer upp i utsatta områden [41, 42, 46].

Läs mer i Rikshandboken: Främja barnets språkliga utveckling

Regionala tillägg

Regionala tillägg finns, men inte för ditt val

Till toppen av sidan