• Du har valt: Jönköpings län
Individuellt föräldraskapsstöd

Depression hos nyblivna föräldrar

Förekomst av depression hos nyblivna föräldrar, riskfaktorer, effekter på barnet och hur man kan upptäcka, ge stöd och behandling.

Vanligaste komplikationen efter graviditet

Som blivande och nybliven förälder är det är vanligt att uppleva ett brett spektrum av olika känslor. Att vara gravid och föda barn är en stor kroppslig omställning. Det är också en betydande känslomässig process att bli förälder eller att bli förälder igen. Som nybliven förälder är det vanligt att känna oro och det kan ta tid att vänja sig vid allt de nya. För en del föräldrar är det inte en oro som går över, utan kan handla om psykisk ohälsa. En del utvecklar depressiva symtom redan under graviditeten. En del har med sig en psykisk ohälsa sedan innan och andra kan drabbas av psykisk ohälsa när barnet är fött. Depression och ångesttillstånd, som ofta uppträder tillsammans, är de vanligaste komplikationerna efter en graviditet och förlossning (postpartum).

De flesta studier av psykisk ohälsa i samband med barnafödande är gjorda på gravida och födande föräldrar, men även icke-födande föräldrar kan drabbas [1-3]. En depression postpartum skiljer sig inte från depressioner vid andra tillfällen i livet. Den kännetecknas av ihållande nedstämdhet, brist på intresse, ångest, oro, sömnsvårigheter, minskad självkänsla, somatiska symtom som aptitstörning och trötthet, svårigheter att tänka, koncentrera sig och fatta beslut och svårigheter att klara av vardagliga sysslor.

Förekomst

Omkring 5–9 procent av de som har fött barn de senaste tre månaderna, får en måttlig till svår depression, så kallad egentlig depression. Inkluderas även mild till måttlig (subklinisk) depression postpartum är det mellan 10-13 procent [3-4], och ett liknande intervall (10–11 procent) ses i även svenska studier [5-6]. Knappt en tredjedel av alla postpartumdepressioner startar redan före graviditeten, en tredjedel under graviditeten och drygt en tredjedel efter förlossningen [7]. Bland pappor eller icke-födande föräldrar finns färre studier, men förekomsten har rapporterats vara omkring 6-11 procent [1-2,8-9] där den lägre andelen kommer från en svensk populationsbaserad studie av symtom på depression hos nyblivna pappor [8]. För en del födande, och för pappor eller icke-födande föräldrar, kommer symtomen ofta senare under barnets första halvår [1,10].

Majoriteten av de födande föräldrar som får postpartumdepression tillfrisknar inom några månader, medan knappt en tredjedel fortfarande är deprimerade ett år efter barnets födelse [6].

Riskfaktorer

Forskning på födande föräldrar [11] visar att den största risken för att drabbas av en postpartumdepression, har de som

  • tidigare haft en eller flera depressioner
  • har något annat psykiatriskt tillstånd 
  • varit med om våld i nära relationer.

Andra, mer måttliga riskfaktorer, är

  • svåra livshändelser
  • bristande stöd från partner
  • socioekonomiska svårigheter.

Socialt utsatta grupper, till exempel nyanlända, eller personer med låg tillhörighet i samhället, har också en ökad risk för psykisk ohälsa i samband med barnafödande. I vissa fall är graviditets- och förlossningskomplikationer utlösande faktorer. Eller en förlossning som upplevts som traumatisk samt komplikationer hos spädbarnet [12].

Efter en förlossning sjunker nivåerna av både stress- och graviditetshormoner. De individer som är känsliga för hormonförändringar har en ökad risk för depression då dessa hormoner, som ökat under hela graviditeten, minskar drastiskt [10, 13].

Omvärldsfaktorer kan påverka hur många som får en depression i samband med barnafödande. Exempelvis var det en högre andel gravida och nyblivna föräldrar i Sverige som rapporterade depressiva symtom under Covid-19-pandemin, jämfört med tidigare år [14-15].

Nedan listas riskfaktorer för postpartumdepression hos födande med fokus på måttliga till starka riskfaktorer [16-17]. För en översikt, se Howard et al, 2014 [12].

Sociala riskfaktorer är:

  • våld i nära relationer, tidigare misshandel
  • negativa livshändelser, lågt socialt stöd
  • lågt stöd från partnern, svårigheter i relationen
  • migration
  • låg socioekonomisk status.

Psykologiska och psykiatriska riskfaktorer:

  • depression under graviditeten
  • ångest under graviditeten
  • en historia med depression
  • diagnostiserad adhd
  • drog- eller substansbruk
  • familjehistoria med psykisk sjukdom.

Biologiska riskfaktorer är:

  • flerbörd
  • kronisk sjukdom
  • graviditets- och förlossningskomplikationer.

Effekter på barnet

Att en förälders depression också påverkar barnet, är en av anledningarna till att intresset för depression i samband med föräldrablivande har ökat under de senaste decennierna. Forskning visar att det är de långvariga – och allvarliga – depressionerna, som framför allt riskerar att påverka barnets utveckling negativt [18-19]. Övergående, mild till måttlig psykisk ohälsa, är kopplat till små eller måttliga effekterna på barnets utveckling [18].

Om det är en svårare depression eller om den blir långvarig, riskerar samspelet mellan föräldrar och barn att påverkas negativt, något som kan få negativa effekter för barnets utveckling [20-21]. Barnet kan få en försämrad kognitiv, social och emotionell utveckling under de första levnadsåren. Dessa problem  kan kvarstå längre upp i åldrarna.

Hur föräldrars depression påverkar barnet är komplext och såväl genetiska som biologiska och miljömässiga faktorer inverkar på risken för negativa effekter. För översiktsartiklar, se Stein et al 2014 [18] och Cui et al 2020 [22].

Barnets tillgång till en lyhörd förälder och möjlighet till socialt samspel är grundläggande för att barnet ska få en god känslomässig utveckling. Om en deprimerad förälder också är socialt isolerad och/eller om relationen till barnet är försämrad av förälderns mående, är risken större att barnet påverkas negativt [19]. Att stärka samspelet mellan förälder och barn, liksom att involvera fler nära omsorgspersoner, är viktiga åtgärder för att stötta en positiv utveckling för barnet [20].

Läs mer på Rikshandboken: Främja trygg anknytning och gott samspel

Upptäckt, bedömning, stöd och behandling

Den ökade kunskapen om psykisk ohälsa under perinatalperioden, graviditeten och första året efter barnets födelse, har medfört att man inom barnhälsovården så tidigt som möjligt försöker uppmärksamma spädbarnsföräldrar som visar tecken på nedstämdhet, oro eller depression. Det är också viktigt att uppmärksamma andra tillstånd hos den nyblivna föräldern, från vanliga, övergående reaktioner, så kallad babyblues eller postpartumblues, till det sällsynta, men allvarliga, sjukdomstillståndet postpartum psykos.

Blues

De första dagarna efter en förlossning är det vanligt för den som fött barn att känna sig skör, orolig, ledsen eller lättirriterad. Dessa reaktioner, så kallad blues, beror delvis på den kroppsliga omställningen och upplevs av mer än varannan födande, men de går i allmänhet över inom 1–2 veckor. Även icke-födande förälder kan känna av symtom relaterade till sömnbrist och omställning till föräldraskap. Ge information till föräldrarna om att dessa symtom är vanliga men övergående. Om symtomen fortsätter kan det vara tecken på en begynnande depression och BHV-sjuksköterskan bör då erbjuda stöd eller annan hjälp och vara uppmärksam på att reaktionerna inte förvärras.

Postpartumpsykos

Vid en postpartumpsykos, som drabbar en till två födande per tusen förlossningar, sker insjuknandet i allmänhet under de två till fyra första veckorna efter förlossningen. För personer med förhöjd risk kvarstår risken att insjukna under de första tre månaderna.

Tillståndet kännetecknas av:

  • snabba växlingar i sinnesstämning
  • mani
  • allvarlig depression
  • desorientering
  • vanföreställningar
  • hallucinationer.

Störst risk att insjukna har de som tidigare haft en postpartumpsykos, återfallsrisken är då 50 procent. Hos födande med bipolär sjukdom är också risken mycket förhöjd [24]. Tidiga tecken kan vara allvarlig sömnrubbning och att mamman är uppvarvad. Tillståndet kräver snabb bedömning och inläggning på psykiatrisk klinik.

Andra tillstånd av psykisk ohälsa

Depression och ångesttillstånd är de vanligaste tillstånden av psykisk ohälsa hos de som fött barn, men det finns också andra tillstånd som har fått mindre utrymme i forskningen, till exempel bipolär sjukdom, där risken att få ett skov kan vara förhöjd hos den som är medicinfri under graviditeten [25]. Tvångssyndrom och post-traumatiskt stressyndrom (PTSD) är tillstånd som kan uppkomma i samband med graviditet och barnafödande [26-27]. Obehandlade symtom på PTSD kan kvarstå upp till två år efter en förlossning och det är vanligt att individen också har samtida symtom på depression och ångest [27].

Screening för depression och psykisk ohälsa efter förlossning

När det gäller de vanligare, icke-psykotiska depressionstillstånden hos nyblivna mammor, har program som kombinerar universell screening för depression med utökat stöd, visat sig minska sjuklighet och vara kostnadseffektiv [28]. Universell screening för depression för den som har fött barn har gradvis implementerats i hela landet och rekommenderas av Socialstyrelsen sedan 2010 [29]. Se Screening för depression hos nyblivna föräldrar. Även enskilt föräldrasamtal för pappa eller icke-födande förälder är i dag rutin inom BHV.

Det är viktigt att man inom barnhälsovården uppmärksammar föräldrar med symtom på depression och oro så tidigt som möjligt och erbjuder stöd för att förhindra att problemen fördjupas eller blir långvariga. Nyblivna föräldrar som har en trolig depression, eller ett ångesttillstånd, bör erbjudas bedömning och snabb tillgång till behandlingsinsatser. Förutsättningarna för detta är att det finns klara remissvägar och en väl fungerande vårdkedja. Svårighetsgrad och typ av depression och ångesttillstånd, avgör vilken behandlingsinsats som rekommenderas.

Behandlingsinsatserna kan vara:

  • kognitiv beteendeterapi (KBT)
  • interpersonell terapi (IPT)
  • psykodynamisk korttidsterapi
  • behandling med antidepressiva läkemedel.

I en rapport från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) ges stöd för både KBT och IPT som behandlingsalternativ vid postpartumdepression, jämfört med sedvanlig vård [30].

Vid lindrig depression har stödjande samtal visat viss effekt [30-32]. Sådana stödjande samtal kan erbjudas av BHV-sjuksköterskan och bygger på ett personcentrerat eller kognitivt förhållningssätt.

Pappa eller icke-födande förälder

Om barnet har två föräldrar, och den förälder som har fött barnet visar tecken på depression, är det viktigt att man också uppmärksammar hur den icke-födande föräldern mår [1, 8-9]. Detta kan ske i samband med att icke-födande förälder bjuds in till parsamtal om eventuella stödinsatser för den förälder som har fött barnet, eller i samband med det enskilda föräldrasamtalet när barnet är 3–5 månader.

Insatser för att minska risken för långvarig ohälsa hos föräldrar och barn

För föräldrar med risk för långvarig, eller återkommande depression, är en bredare bedömning av deras livssituation och relation till barnet särskilt viktig, då riskerna för negativa effekter för barnet ökar väsentligt [20].

Vissa föräldrar behöver, utöver behandling för psykisk ohälsa, också interventioner för att stärka föräldraförmågan och relationen till sitt barn [33]. Samspelsbehandling för att förbättra relationen mellan förälder och barn kan erbjudas av olika verksamheter: Utbudet skiljer sig mellan olika regioner.

Läs mer:

Samspelsbehandling Gryningen - Region Örebro

Samspelsbehandling Victoriagården - Region Skåne

Föräldrainformation

Till toppen av sidan