Med anledningen av kriget i Ukraina

Barn från Ukraina erbjuds barnhälsovård enligt FN: s barnkonvention och barnhälsovårdens nationella program. I detta ingår även nödvändiga kompletteringar gällande hälsouppföljning, vaccinationer och screeningundersökningar.

Respektive region ansvarar för erbjudande om hälsoundersökning med smittskyddsprover vid ankomst och kan därför vara organiserade på olika sätt. De yngsta barnen och nyfödda, kan behöva erbjudas BHV-besök och vaccinationer,  innan hälsoundersökningen är genomförd.

Samverkan med andra samhällsaktörer

Regionernas centrala barnhälsovårdsenheter behöver ta fram lokala riktlinjer i samverkan med smittskydd, asylhälsa eller motsvarande, samt med övrig hälso- och sjukvård. Länsstyrelsen har ofta en samordnande funktion i krissituationer.

Barn och deras familjer kan vistas i Sverige på olika sätt:

• Massflyktsdirektivet
  EU:s medlemsstater har beslutat om att aktivera massflyktsdirektivet. Ukrainsk medborgare som har lämnat landet efter den ryska invasionen, kan få omedelbart skydd i Sverige och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.
• Viseringsfritt
  Ukrainska medborgare är viseringsfria inom Schengenområdet och har rätt att resa in och vistas i Sverige i 90 dagar. Svårare att nå dessa personer med information om t ex hälsoundersökningar och rätt till barnhälsovård.

Läs mer Situationen i Ukraina - Migrationsverket

Ukraina har under flera år haft en låg vaccinationstäckning. Till följd av den låga vaccinationstäckningen har landet haft omfattande utbrott av mässling fram till 2019 och rapporterat återkommande fall av polio, senast i oktober 2021. Sedan dess har särskilda insatser satts in för att öka vaccinationstäckningen.  Enligt WHO var vaccinationstäckningen år 2020 strax över 85 procent för mässling och 81 procent för tre doser DTP- innehållande vaccin. För mer information se Beslutsunderlag för smittskyddsinsatser - Folkhälsomyndigheten

Barnets vaccinationsstatus bedöms som vanligt utifrån vaccinationsdokument och anamnes. För stöd gällande komplettering av vaccination, se Vaccination av barn och ungdomar - Folkhälsomyndigheten

Tänk på att Ukrainas vaccinationsschema innebär tre primärdoser: vid 2, 4, 6 månaders ålder, vilket motsvarar det svenska programmets doser vid 3 och 5 månaders ålder. En påfyllnadsdos behövs tidigast sex månader efter sista primärdosen.

Friska barn kan vaccineras utan föregående hälsoundersökning.

Vid behov kan fler än två vaccinationer ges samtidigt.

Prioriterade vaccinationer

• Vaccination mot mässling: I Ukraina ges MPR vid 12 månaders ålder. Vid osäkerhet om barnet har fått MPR-vaccination, erbjud en dos. Rekommendationen är att erbjuda första dosen vid 12 månaders ålder.
• Vaccination mot difteri-stelkramp-pertussis +polio, hib och hepatit B: Vid osäkerhet om barn fått vaccination, erbjud en dos sexvalent vaccin och fortsätt sedan komplettering utifrån individuell bedömning.

Övriga vaccinationer

• BCG-vaccination erbjuds till barn upp till sex år som inte tidigare vaccinerats mot tuberkulos. Vaccination erbjuds om TST-resultat är noll alternativt IGRA som är negativ. Läs mer om BCG-vaccination.

Ukrainas vaccinationsprogram

• Ukrainas program inkluderar inte vaccin mot rotavirus och mot pneumokocker och därför rekommenderas komplettering enligt svenska barnvaccinationsprogrammet. Läs mer om kompletterande vaccinationer i Rikshandboken.

Ukrainas vaccinationsprogram:  Ukrainas vaccinationsprogram - Ministry of health of Ukraine

Familjer som flytt från krig och kommit till ett nytt land behöver ett lugnt bemötande och tydlig information om vad barnhälsovård i Sverige innebär. Eftersom föräldraskapsstöd ingår i barnhälsovården, kan man erbjuda föräldern eller föräldrarna information och vad som är bra för barn som har flytt.

Barns reaktioner

Det är bra för föräldrar att förstå hur små barn kan reagera på stressfyllda upplevelser. Reaktionerna kan komma när man är i trygghet och vardagen stabiliserats någorlunda, men även innan. Som personal kan man lugna föräldern genom att förklara att barnets reaktioner är normala och att det på många sätt är bra att barn visar sina reaktioner så att föräldrar kan förstå, hjälpa och ge hopp om att det kommer att bli bättre.

Så här kan barn reagera:

• De kan få kroppsliga besvär såsom ont i huvudet, ont i magen, brist på aptit.
• De kan bli rädda och oroliga.
• De kan få svårt att sova, mardrömmar, nattskräck, skrika och ropa.
• Äldre barn kan börja kissa på sig på natten igen, vara klängiga på föräldrarna, gråta ofta, suga på tummen eller vara rädda att bli lämnade ensamma.
• De kan bli ovanligt aktiva eller aggressiva eller tvärtom blyga, tysta, tillbakadragna och ledsna.
• De kan få svårt att koncentrera sig.

Vad föräldrar kan göra för att hjälpa sina barn

För små barn som upplevt, och är påverkade av stressfyllda händelser, är föräldrarnas eller anknytningspersonens närhet och stöd det viktigaste. Det är bra om föräldrarna klarar av att vara tillräckligt närvarande och lyhörda, för att lugna, trösta och hjälpa till med känsloreglering. 

Det här kan föräldrar behöva hjälpa till med:

• Känslomässigt stöd: att ha tålamod, att lugna och trösta. Små barn behöver mycket kroppskontakt för att lugna ett stressat system.
• Positiva stunder tillsammans, till exempel korta lekstunder där barnet får styra och föräldern följer. Om möjligt är det bra om detta kan ske en liten stund varje dag.
• Lek och rörelse är viktigt för små barns välbefinnande och kan hjälpa mot stress. Det är också bra med utevistelse, där barn kan röra sig och leka mer fritt. Utomhusvistelse kan redan ha blivit associerat med fara, men här är det ju tryggt och det kan vara läkande att uppleva det tillsammans. Men både barn och vuxna kan vara extra alerta på ljud och andra stimuli som påminner om kriget.
• Att hålla fast vid vardagsstruktur och rutiner, till exempel sovtider, läggningsrutiner, lek och utevistelse.
• Att skydda barnet från skrämmande information avsedd för vuxna och att svara enkelt på barnets frågor. Att stå för hoppfullhet.

De allra flesta barn som drabbas av en krisreaktion återhämtar sig med hjälp av stöd i sitt nätverk och genom vanliga strategier för återhämtning och utan professionellt stöd. Forskning har visat att majoriteten av de som drabbas av påfrestande, svåra händelser inte utvecklar långvariga eller allvarliga besvär.